Kollegan hemma i Sverge håller på att ta körkort, och får mig helt osökt att fundera över min egen relation till bilkörning.
Kommer ni ihåg när jag skulle ta ut bilen för första gången i Hamburg? Det var ganska precis ett år sedan nu. Adrenalinet flödade, för att inte tala om handsvetten och ett oräkneligt antal affirmativa mantran. Jag hade memorerat färdvägen – men största ångesten handlade om att få ut bilskrället ur garaget. Tyskar må tycka om stora bilar, men de avvarar inte gärna utrymme för dem – vare sig på gatorna eller i parkeringssammanhang.
Och så – känslan när jag fixade det. Inte bara fick ut bilen ur garaget, utan sedan körde den till dagis, hämtade sonen och körde hem (och ner i garaget!) igen. ”Den känslan” – som de säger på Twitter.
Jag har aldrig kört så mycket bil som jag gjort under det senaste året – minste sonens dagis ligger för långt bort och krångligt till för att han ska orka ta sig hem för egen maskin på eftermiddagarna. På morgnarna åker vi U-bahn, men när vi ska hem igen får det bli bil. I stadstrafik. I tysk stadstrafik. Jag som tvärvägrat köra bil i Stockholm – lilla söta småstaden Stockholm, där jag hittar som i min egen bakficka och där alla gator är breda som flygfält. Ha! Referensramar förändras, den saken är klar!
Det som fortfarande saknas är fickparkering. Jisses vad jag är kass på att fickparkera. Tycker att jag gör enligt alla konstens regler, och backar så nära jag törs – och sen går jag ur och kollar, då står bilj**eln halvt ute i körbanan och med två meters marginal bakåt. Ehm. Men det kommer. Tyska och fickparkering ska jag banne mig kunna innan vi åker hem…!
Och jag älskar min GPS, med den som sällskap ger jag mig ut i det okända utan minsta oro – kör jag fel räknar den ut en ny väg åt mig. Någon sa att hon inte ville köra med GPS i stan, för hon ville lära sig hitta på egen hand – jag lär mig hitta genom att använda GPS:en, jag. ”Bah, orka köra Oster-fucking-straße i eftermiddagsrusning, det måste gå att köra en annan våg”. På med GPSen och sen kör jag i den riktning som känns rätt – och lär mig då nya vägar och sammanhang att lägga till det jag redan känner till. ”Aha, kommer man fram här, jamendåså.”
Så jag får nog säga att jag till sist ändå börjar känna mig hyggligt lugn bakom ratten.
1993, när jag skrev in mig på Växjö Nya Trafikskola, verkade det lugnet mest vara en fullständigt ouppnåelig vision. När jag skrev in mig tvingades jag motvilligt svara ja på att jag gått på körskola förut – och även lämna upplysningen att jag där genomlidit inte mindre än 30 lektioner. ”Oj”, sa min nya körlärare. ”Då är du ju snart redo för uppkörning!” Bah, tänkte jag – fast svarade antagligen ingenting. Tjugo minuter senare, efter mina första nervösa sammanbrott och trafiksäkerhetsmässiga haverier i övningsbilen, sa körläraren istället: ”Ojdå. Det är nog bäst att vi börjar från början ändå.” Så det gjorde vi. Och jag körde 33 lektioner för henne innan jag lät mig övertygas om att det faktiskt var dags att prova att köra upp.
Japp. 30+33=63.
(Första körläraren och jag funkade bara inte. Jag lärde mig ingenting under lektionerna med honom. I efterhand kan jag se precis varför det inte funkade – och hade jag begripit bättre då, hade jag aldrig gått mer än högst en eller två lektioner för honom. Men jag trodde förstås att det bara var mig det var fel på – klassiskt va? Så – att börja från början, med krypkörning och start i motlut och allt vad det var, när jag bytte körskola var helt rätt. De första trettio lektionerna var helt bortkastade. OJ, vad det gjorde ont att erkänna – alla dessa surt förvärvade sommarjobbspengar, rakt i sjön! Men vad skulle jag göra?)
Efter att jag fått körkortet hade jag bil i ett drygt halvår – som student med mager bensinbudget. Sen (sen höst 1994) sålde jag min kära Ford Escort anno 1981, i ett anfall av akut penganöd i bortre Asien, och sen blev det ingen bil förrän 2002. Som jag i princip vägrade köra till en början…! Det var egentligen först när vi flyttade till Norra Utposterna som jag började köra bil. Som sagt – breda gator och rejäla parkeringsrutor…! (Vår carport hemma vid huset tyckte jag då var oerhört minimalistisk – men idag skulle jag nog kalla den ordinär…!)
Fast det gäller att inte koppla av för mycket. Igår kom jag i närkontakt med en något för hög trottoarkant när jag skulle parkera utanför dagis (Hejdå pengar – tänk så mycket roligare saker vi hade kunnat hitta på tillsammans…!) och idag råkade jag i ett obevakat ögonblick lägga mig i fel fil – och vips hamnade jag på Autobahn, och fick köra säkert en halvmil innan det kom en avfart jag kunde krångla mig tillbaka via. Jag hade ganska roligt åt det där (ja, inte den spräckta framskärmen igår förstås, men åt autobahn-utflykten idag) – inte minst för att avfarten dök upp så mitt i stan. Tänk dig att du kör på Karlavägen i Stockholm – och så svänger du höger där du borde svänga vänster, och 50 meter senare är du ute på motorvägen. Host? Smyger sig svenska motorvägar verkligen på hederligt folk på det där viset? Tillåt mig tvivla.
Nåväl. Jag ser faktiskt ändå fram emot att slippa köra så mycket bil nästa läsår, när barnen är samlade på ett och samma ställe, 500 meter hemifrån. Då lär jag väl glömma hur man kör bil igen…!
