Vill du verkligen kunna köpa sprit på Pressbyrån?

På påskaftonens morgon sitter hon där, utanför kiosken i bottenplanet på vårt hyreshus. Hon hostar och hulkar medan hon försöker få i sig sin frukost – tre tiocentiliters flaskor Jägermeister. Hennes hår ser slitet och okammat ut, men hon är ung. Inte en dag över tjugofem.

Att ha varit ute och festat en hel långfredagsnatt när man är tjugofem är inte nödvändigtvis något konstigt. Men att som tjugofemåring känna till logiken att för att häva illamåendet måste man dricka mer sprit är definitivt något konstigt – och skrämmande – i min värld.

Jag har tänkt skriva ett inlägg om alkohol ganska länge. Med utgångspunkt i min egen ”alkoholpolitik”. Men så har det inte blivit av – till viss del för att jag har tänkt att ”men tänk om folk tycker jag är värsta alkisen?” Jag menar – om jag nu drack för mycket, skulle jag själv veta att jag gjorde det? Skulle jag själv veta var gränsen gick? Nej, det är ju det som är det svåra. De som går över gränsen själva inte vet att de gör det. Och kanske blir det också så att de som ifrågasätter sitt drickande är de som egentligen inte behöver.

(Å andra sidan kan jag tycka att det är sunt att ifrågasätta även i god tid och lite för sakens egen skull – jag antar att det är det jag gör med det här inlägget.)

Några av er, ni som känner mig väl, ler säkert åt att jag oroar mig för min alkoholkonsumtion. Jag dricker inte särskilt mycket. Det jag funderar på ibland är det faktum att jag ger blanka fan i vilken veckodag det råkar vara när jag vill ha ett glas vin till maten, eller till ostbiten på kvällen. Söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag – spela roll. Men jag måste inte heller nödvändigtvis ha vin bara för att det råkar vara fredag eller lördag.

Vakuumkork till vinflaskor är en fantastisk uppfinning, tycker jag – jag kan ha en öppnad vinflaska stående flera veckor utan någon brådska att dricka upp den. Och billiga vinpriser, som det är här i Tyskland, funkar för min del också på det sättet. Om vinet hunnit bli dåligt trots vakuumkorken är det inte en hel värld.

Jag blir alltid förvånad när jag träffar jämnåriga (medelålders!) människor som fortfarande har ordet bakfylla (med variationer) i sin basvokabulär. För mig är det ett ord som förlorat sin relevans, jag använder det inte längre.

Den här bilden har redan synts i mitt twitterflöde – med texten ”Det här kommer jag aldrig att vänja mig vid – vin och sprit i t-banekiosken”. Och det är sant. Jag har någon gång försökt få tag på våtservetter eller lypsyl i en t-banekiosk, förnödenheter som är fullständigt naturliga i vilken svensk Pressbyrå med självaktning som helst – men här får jag bara en min à la fågelholk när jag frågar. Lypsyl? Va? Går det inte lika bra med en plunta vodka?

Paret som driver kiosken i vårt hus är världens raraste och sticker till våra barn godisk och presenter så snart de visar sig (gissa om ungarna smiter dit så snart tillfälle ges?) – men den där påskaftonsmorgonen ifrågasatte både maken och jag varför de sålt sprit till den där uppenbart färdigfestade tjejen. Fast vi båda visste varför.

Klart de säljer – att sälja är deras jobb, det är det de lever på. De driver ingen socialbyrå, de har inget socialt ansvar – de förtjänar sitt levebröd på att sälja vad de har i sin butik, till de människor som vill köpa och kan betala. Inte konstigare än så.

En gång när jag handlade i vår kiosk, det var en tidig morgon och jag skulle handla frallor till frukost, kom en äldre man in i butiken. Han ställde sig trumpet vid disken och sa ingenting, men kioskägaren ursäktade sig och gick ifrån mina frallor för att ta ner en liten pluntstor flaska vodka från en av hyllorna. Gubben hade jämna pengar i småskrammel. Inte ett ord utväxlades under transaktionen – gubben var stammis, kioskägaren serviceminded.

Det här är ett av skälen till att jag intensivt hoppas att Sverige låter Systembolaget vara kvar länge, länge. Systembolaget är bra – så statligt det är. Framför allt är det långt, långt bättre än alternativet. För du kan reglera bäst du vill, ålägga vite för handlare som säljer till minderåriga och göra stickprov och kontroller tills den medelstora kontrollmyndighetens samlade personalstyrka är blå – en fjortonåring som vill köpa ut, hittar alltid en mindre nogräknad kioskägare nånstans, nån som säljer till vem som än råkar kunna betala.

Och visst – på många håll i Sverige kan nog en fjortis köpa ut ändå. Men jag tror att det åtminstone är betydligt svårare och krångligare än här.

För egen del tycker jag inte alls att det är särskilt praktiskt att vin säljs i varenda matvarubutik, varenda kiosk och dessutom i ett otal snobbiga specialistbutiker. Det är betydligt krångligare att hitta samma vin flera gånger, om man inte kommer ihåg vilket vin man köpte på vilken butik. Och försök få kassörskan på Edeka (livsmedelskedja, typ ICA)  att tipsa om bästa vinet till lammkotletterna. På systembolaget är sådan yrkeskunnighet oftast en självklarhet.

Och jo visst – på de snobbiga specialistbutikerna kan man få sådana tips. Men om man då ändå måste gå på specialistbutiker – då får min gärna heta Systembolaget, faktiskt.

***

Jag skrev det här för en dryg vecka sedan, men annat har kommit emellan för själva postningen. Och då fick jag tillfälle att höra talas om och läsa lite om Missbruksutredningens slutbetänkande, som offentliggjordes hemma i Sverige i tisdags. Jag ska inte påstå att jag själv läst hela (eller ens någon betydande del av) själva slutbetänkandet, men jag hängde upp mig lite grand på några siffror jag hörde på twitter:

En miljon svenskar dricker för mycket.

Okej, på kanslisvenska heter det ”riskabel alkoholkonsumtion”, men i det här fallet är jag beredd att tycka att ”riskabel alkoholkonsumtion” är att dricka för mycket. Jag ställde frågan (på Twitter) om hur mycket ”för mycket” (eller ”riskabel alkoholkonsumtion”) är. Siffrorna jag fick till svar på det hittar inte jag i betänkandet (vilket inte nödvändigtvis innebär att de inte finns där, jag har som sagt inte på något vis lusläst texten), men jag skriver in dem här ändå – någonstans kommer de ju ändå ifrån…

14 små glas vin kan män dricka/v. Kvinnor 9 glas/v. 1 litet glas=1,5-2 dl. Alltså 2 liter=3 flaskor/v f män. 1.35 liter=2 flaskor f kvinnor.

Riskabel alkoholkonsumtion är alltså att dricka mer än tre flaskor vin per vecka om man är man, och mer än två flaskor vin per vecka om man är kvinna. Varje vecka. Året runt. Jag vet inte hur ni andra tänker och räknar kring det här, men för mig är det här mycket. Studenter benämns som en högriskgrupp i utredningens betänkande, men så mycket drack jag inte ens under mina livligaste studentår. Någon vecka under året kom jag säkert upp i den ”riskabla” konsumtionen – men inte  var det någon snittkonsumtion över hela året!

Så – man måste alltså dricka rätt frikostigt för att komma upp i denna ”riskabla konsumtion”. Ändå är det en miljon svenskar som gör det. Dricker så mycket.

En annan intressant sak som står i utredningsbetänkandet är att av de 330 000 som har ett uttalat, odiskutabelt alkoholberoende – är det bara 25 ooo som samtidigt har sociala problem, alltså problem att sköta jobb, ekonomi, bostad osv. Det är de 25 000 vi ser – på gator och torg. De andra 305 000 alkoholisterna (eller 975 000, om vi ska räkna in hela gruppen ”riskabla konsumenter”) har jobb, betalar hyra, är som folk är mest – förutom den lilla detaljen med spriten.

Matematiken är enkel: Jo, du känner åtminstone någon av dem. Precis som jag. Det gör vi alla.

***

Och igår var det Valborgsmässoafton. Jag var på grillkväll hemma hos en annan svensk familj, det serverades vin (jag tror mitt glas fylldes på två gånger – huga! Det var storkonsumtion för den här kroppen!) och var mycket trevligt.

Det var återigen via Twitter som jag i morse blev påmind om vad Valborg också kan vara, och tydligen är för alldeles för många människor. Fylla, slagsmål, spyor i en buske och långa, alltför långa rader av andra otrevligheter.

Svenskar är inte duktiga på lagomdrickande. Svenskar har tvärtom gjort sig kända lite varstans här i världen genom sin stora förtjusning i att dricka alldeles för mycket. (Och kan någon annan än en svensk få för sig att dricka ginåtonic på sexåtretti-flyget till Mallis, bara för att det är semester…? Jag tvivlar.)

Jag tänker på svensk fylla och jag tänker på tjejen med Jägermeister-flaskorna på påskaftonsmorgonen, och jag kan inte tänka annat än att vi svenskar ska vara glada för, och rädda om vårt Systembolag. Vi behöver det.

8 comments
  1. Jag håller verkligen med dig här Jenny, och du tar upp en viktig fråga.

    Personligen står jag dock på två ben i ämnet, eftersom jag samtidigt som jag ifrågasätter alkoholens alltför självklara roll i den svenska folkhemssjälen åker över sundet en eller två gånger om året för att storshoppa på Den Stora Flotten. Enkom p g a prisskillnaden och helt utan tveksamheter.

    Jag vet bara inte vad som är hönan och vad som är ägget, när jag tänker på exempelvis svenskt alholmissbruk och alkoholmonopolet. Jag är dessutom dåligt påläst rent statistiskt, när man vill jämföra svenska resoektive europeiska alkoholvanor. Kan du eller någon annan läsare hjälpa mig?

    Men mitt hjärta tänker som ditt!

    1. Jag hänger inte riktigt med på hönan/ägget-kopplingen till alkoholmonopolet – menar du att monopolet i sig skulle bidra till svensk alkoholkultur…?

      Det jag menar är inte att monopolet i sig skulle vara allena saliggörande och fantastiskt och heligt. Men mot bakgrund av hur verkligheten ser ut här och nu, och just den svenska kulturen att… under låt säga lite ”friare omständigheter” inte riktigt kunna sätta gränserna själv – så tror jag att lyfta monopolet vore dumt. Det ÄR åtminstone någon slags spärr, även om den ändå medger en ganska väl tilltagen frihet.

      Jag menar absolut inte att man ska återinföra motboken för att styra upp hårdare den vägen. Men som en av de lyckligt lottade (…?) som inte dricker mer än jag kan hantera, så är det ett väldigt lindrigt omak för mig att
      a) gå till Systemet när jag vill handla alkohol och
      b) betala vad det kostar – om det gör att det blir lite svårare för dem som faktiskt inte borde dricka eller borde få tag i alkohol.

      Det behövs mer åtgärder (det är ju det utredningen handlat om) förstås – men monopolet känns ändå som en slags första markering om vilken slags varor alkoholdrycker är – och kanske vilken vikt man lägger vid hanteringen av dessa varor. Jag ser det nog mindre som en fråga om ”storebrorskontroll”, och mer som en fråga om att ta ansvar för människor.

      Sen att det behövs betydligt MER för att det ansvaret ska räcka fullt ut… Det skriver jag också under på.

    2. Vad gäller statistiken kan jag inte hjälpa till – jag har utgått enbart från mina egna reflektioner, och så det här utredningsbetänkandet som jag alltså inte ens kände till innan det damp ner just när jag skrivit halva mitt inlägg…

      Men visst vore det intressant att veta.

      Min magkänsla säger att svenskar mer satsar på drängfylla än salongsberusning, men det är kanske bara mina fördomar som talar…

      (Och vad som egentligen är skadligast vet jag inte heller.)

  2. Hönan och ägget-liknelsen var nog ett mindre bra val. Sorry. 🙂

    Jag menade bara att jag:

    1)ofta undrar om svenskarnas ’drängafylla’ vore annorlunda om vi aldrig haft monopol, eller om den faktiskt skulle bli värre om monopolet skulle tas bort.

    2) hur de svenska alkoholvanorna ser ut i jämförelse med länder som inte har alkoholmonopol.

    Med dessa två hänsyn tagna har jag svårt att bedöma alkoholmonopolets betydelse.

    1. Ehh – jag HADE ju svarat på det här ju… Det svaret verkar ha försvunnit i cyberrymden. Skriver ett nytt imorgon!

    2. För mig är det inte riktigt relevant om drängfyllorna skulle ”bli värre” om monopolet togs bort – jag tror att vi kan vara övertygade om att alkoholproblemen knappast skulle bli MINDRE i alla fall. Och då ser jag ingen anledning till att ta bort monopolet. För mig som ”normalkonsument” eller hur man ska säga – vore det en fråga om bekvämlighet ATT ta bort monopolet. Jag skulle kunna köpa vin på pressbyrån på väg hem från jobbet, om jag vill. Fast det vill inte jag. Och jag ser fler fördelar med Systembolaget (icke-vinstdrivande och med det sociala ansvarstagandet inskrivet i bolagets ”ryggmärg” – till exempel).

      Så hur jag vänder och vrider på frågan hittar jag inga fördelar med att ta bort monopolet. Det blir som en principfråga – monopol är dåligt per definition, alltså måste systembolaget bekämpas. Och så glömmer man att titta på det specifika fallet – ÄR systembolaget verkligen ett dåligt monopol?

  3. Som en kommentar drack svenska folket mer sprit när motboken fanns, för då tog alla ut sin ranson. När den togs bort började folk bara köpa ”det de behövde”.

    Jag tror fullt och fast på den (chimär?) kontroll som monopolet utgör. När man ser skadeverkningarna av alkohol varje vecka (dag) så är man glad att det finns någon dag där det inte går att köpa alkohol lagligt.

    För de som dricker sig fulla till helgen tror jag inte monopolet gör någon skillnad i sätter det dricks på. Däremot tror jag det är bra att inte kunna köpa en återställare på närmast butik dagen efter.

    Det är svårt att jämföra – inte för monopolets roll utan för sättet det dricks på. Men, i Sverige dricks det överlag mer starksprit.

    1. Jag kan livligt föreställa mig ransoneringslogiken du beskriver – och det du säger om att åtminstone någon dag i veckan inte kunna köpa sprit lagligt är ungefär det jag menar. Det GÅR garanterat att få tag på sprit på söndagar också – fast det blir åtminstone lite mer komplicerat.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *