En bubbla utan drömmar

Träum nicht dein leben,
leb deinen Traum.

Devisen stod på en husbil vi såg i den nära nog stillastående Autobahntrafiken idag – jag antar att placeringen var ungefär lika talande som orden i sig. Drömmen att kuska land och rike runt i husbil är förvisso inte min (eller jo – EN semester vill jag göra det, sen när barnen är för stora för att följa med…), men inskriptionen fick mig att fundera på vad jag faktiskt drömmer om. Jag som hade så många drömmar – vart tog de vägen? Just nu minns jag knappt vilka de var – och de jag minns känns inte längre riktigt som mina.

Det är en slags tomhet. Dörrar som stängts – och de flesta har jag antagligen stängt själv, medvetet – och inga nya som tydligt uppenbarat sig i deras ställe.

Men varför har de inte gjort det? En människa utan drömmar är en halv människa – åtminstone känns det så när jag ser någon annans livsdröm susa förbi på Autobahn, och jag där mina egna borde ha funnits bara finner tomt gapande hål.

 

(Missförstå mig inte nu – det är inga såriga, onda hål, inte på det sättet. Jag var inte ens medveten om dem innan husbilen fick mig att fundera på saken.)

Jag tänker att behovet av drömmar blivit ett annat. Inte flykt, inte fantasi. Att jag nått en punkt då drömmarna behöver vara en… riktning, en röd tråd, en livlina. Något annat än drömmar varit förut, något helt annat. Kanske är det därför jag inte kan urskilja dem just nu – för att ögat letar efter den gamla sorten, för att genast förkasta allt sådant som odugligt och förlegat.

Säkert spelar det också in att jag fortfarande har så svårt att se livet här som ett liv ”på riktigt”. För mig är det en tillfällig bubbla, ett undantagstillstånd, en utflykt från verkligheten. Samtidigt – allt det verkliga finns ju här? Vad är det som saknas? Jobbet? Är det det jag kallar verklighet? Det enda…? Det stör mig – enormt! – att komma på mig själv med att tydligen resonera så. Inte medvetet förstås, men hur ska jag annars förklara den där känslan? Känslan att allt är en bubbla där ingenting är verkligt?

Kanske är det så enkelt att realistiska drömmar, sådana att hålla sig fast vid, sträva efter och ledas av, inte riktigt kan kristalliseras i en overklig bubbeltillvaro. Och fantasier har jag inget behov av.

***

På Facebook följer jag för övrigt en tjej jag från början känner genom scrapbookingen. Hon är just i färd med att sälja av sina ägodelar för att köpa husvagn som mobil bostad för sig och sin familj. Husbilsdrömmen – på riktigt! För den som är nyfiken på hur det går, skriver hon och hennes man bloggen Give Up the Rat Race. Tanken att rensa ut materiella ägodelar för att leva ett friare liv, knyter också an till tankar jag har – men vi spar det till ett eget inlägg, någon annan gång.

2 comments
  1. Härligt med Give up the Rat Race. Jag tänker ungefär Träum UND Leb! Jag tror att det går. 🙂 Glad påsk på er!

    1. Tja, kan man nu det? Det är nog en definitionsfråga, antar jag. Jag förstår hur de menar, och jag tror att det är alltför många som drömmer bort sina liv utan att våga göra det de verkligen vill.

      Hoppas att ni haft en glad påsk också!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.