Duktiga flickans förbluffande insikt

För några veckor sedan gav jag mig fan på att ta mig i kragen och skyffla in alla texter som blivit eftersläpande till mina båda skrivkurser. Det var inte enormt många texter – men 5-6 stycken som hängde likt tunga regnmoln över mitt huvud och dräpte alla uns av inspiration och skrivglädje. Jag fick helt enkelt pina ihop texterna, och ge mig tusan på att de skulle in, hur usla de än blev. Över mitt huvud kunde de inte hänga längre, den saken var klar.

Det var en gruvligt pestig vecka, det vill jag lova. Skriva har sällan känts som ett genomtrist Sisyfosarbete som då. Men in kom texterna till slut. Frihetskänslan var fantastisk, det har jag redan skrivit om.

Men det som verkligen blev en nyttig insikt av den här livslektionen hänger ihop med själva resultatet, med de inskickade texterna. Genom hela kursen har jag slagits mot duktighetshetsen, som sitter inpräntad i ryggmärgen sedan småskoleåldern någon gång. Strävan efter att vara duktig, vara bäst, ha alla rätt på proven, femma i betyg. I början gick det bättre – men sen började den positiva responsen dyka upp och dra igång sitt sedvanliga bekräftelsebegär. Mer, mer, mer vill man ha. Högst naturligt. Fast knappast särskilt konstruktivt.

När jag fick tillbaka respons på de där texterna som jag hetsade in och var ganska missnöjd med, insåg jag hur fullständigt fel ute jag varit. Jag har aldrig fått så bra respons förut. Och nu menar jag BRA respons – inte POSITIV respons. För den positiva responsen leder ingen vart, den är en klapp på axeln och säger: ”Bra gjort, där har du lyckats med ditt och där har du gestaltat datt – på hela taget en intressant text. Tack och hej!” Ungefär.

Bra respons handlar om hur man kunde ha gjort istället, och vad som hade funkat bättre… Det är svårt att förklara – men det blev fullständigt uppenbart att när man hela tiden strävar efter duktighet, då missar man möjligheten att göra utbildningsmiljön till en testverkstad – en kunskapsmässig halkbana, där man INTE ska försöka vara duktig och göra rätt. Tvärtom är det bättre att passa på att göra så mycket fel man bara kan – för att det är felen man har mest att lära av!

(Jag rodnar lite om örsnibbarna när jag minns att jag faktiskt fick det här goda rådet redan i kursens inledning, lovade att ta det på allvar – men tydligen ändå inte riktigt fattade vad det innebar, förrän jag såg det med egna ögon… Hm. En del lärdomar måste man tydligen dra på egen hand!)

Jag vet inte i vilken utsträckning samma ordning gäller när man pluggar mer ”hårdfaktabaserade” kurser, som jag siktar på att göra till hösten. Där kanske ”göra rätt” är svårt nog att uppnå, utan att blanda in parametern bra-bättre-duktig överhuvudtaget. Men det märker jag väl. Och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att komma ihåg att kurser är som halkbanor – där det är att göra fel man lär sig mest av!

2 comments
  1. Visst är det skönt när man äntligen får gjort det man ska. Alltid bättre att ha något att utgå ifrån. Låter kul med skrivarkurser! Jag blev rätt peppad i heögen måste jag säga då jag var på kurs i Stockholm.

  2. Ja, det är skönt att jobba undan surdegar – men även just att upptäcka att jag i slutänden hade MER att vinna på att inte överarbeta. Det var en otippad lärdom – men positiv, på flera sätt.

    Och ja, skrivkurs är kul – fast jag vet inte om jag rekommenderar att man läser två parallellt = heltid som jag gör nu, faktiskt… Det är intensivt på helt andra plan än man är van vid – detta att hela tiden skapa nytt, nytt, nytt. Svårt att förklara – och säkert individuellt hur man trivs med, som allt annat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.