Att säga upp en dagisplats

Att säga upp en dagisplats – det låter banalt, men det är något oerhört laddat. Inte minst när man, både hemma och här, fått jaga, leta, ringa runt, få avslag, leta vidare, dra i varenda kontakt som uppbådas kan för att få tag på en plats. Jag minns för ett år sedan, då jag på fullt allvar började inse att jag kanske måste vänja mig vid tanken på att ha lillsonen hemma på heltid i ett år, ensam vara hans enda stimulans och lekkamrat. När dagisplatsen sen dök upp var vi rädda att den skulle rinna ifrån oss, så då gick allt så fort – lite för fort, tänker jag ibland.

Och nu har vi sagt upp den.

Dagis funkade jättebra i höstas. Våren var jobbig, själva inskolningen. Men efter sommaren var det som att han var van och trivdes och hade skoj, jag lämnade på morronen och han sprang direkt in i lekrummet. Hemma sjöng han tyska morgonsamlingsvisor medan han lekte. Han var trött, trött, trött när jag hämtade honom – men det var ju inte så underligt.

Sen kom jullovet, tre veckor – och därefter influensan, två veckor.

Efter det funkade ingenting. Lillkillen var ledsen, klamrade sig fast vid mig när jag skulle lämna, ville inte släppa taget. Det blev en enda uppslitande känslomässig cirkus varje morgon, och även om jag alltid till slut kom iväg, var hela dagen förstörd – jag kunde inte tänka klart och fokusera på annat. Jag tänkte bara på hur han hade det och vad jag skulle göra åt det. Jag pratade med personalen, jag pratade med förskolechefen – de lade upp handlingsplaner och började prata mer direkt med honom, istället för att informera i grupp.

(Jag kritiserar inte vår Kindergarten, det gör jag inte. Det är ett helt vanligt tyskt, kommunalt Kindergarten som drivs enligt de riktlinjer som gäller här. Vilket innebär att man har 24 barn och 2 vuxna på bottenvåningen i det gamla stenhuset, och så ytterligare 24 barn och 2 vuxna en trappa upp. För svenska öron låter detta fasansfullt – i Tyskland är det så dagis fungerar.

När vi började där var det inte riktigt så – då var dagiset nyöppnat, och man hade ännu inte hunnit komma upp i ”fullskalig produktion”, så att säga. Och jag missförstod. Jag trodde att man planerade att ha upp till 30 barn i gruppen – men förstod aldrig att det skulle vara två grupper i huset. Och jag såg 4 personal när vi började – och trodde ju förstås att de var till för de ”upp till 30” barnen.)

Men sonen lät sig inte charmas. Han hade liksom bestämt sig för att inte vilja vara där mer. Och jag tror att den stökiga miljön gjorde sitt till. Det har pytsats in nya barn mest hela tiden sedan vi började i mitten av april förra året, och det märks. Spring och stök och skrik och skrän. Hur lätt är det för ett barn att tillägna sig ett språk i den miljön?

I måndags hade vi bett att få komma på studiebesök i skolan där storebror går. Förskoleklass, som det heter nuförtiden – lekis var det på min tid. Jag har varit lite emot att han skulle börja redan vid fem, fast den här skolan tar emot femåringar i F-klassen. Tänkt att han ska få vara barn och leka, länge, länge. Men när nu dagis inte funkar… Flytta honom till ett annat dagis för ett år, utan garantier för att det blir bättre – och sen flytta honom till skolan ett år senare…? Verkar det så bra? Knappast, va…

Så, efter studiebesöket bestämde vi oss. Låt gå. Låt honom börja. De andra som börjar F-klassen i höst kommer också att vara fem, de lär och vänjer sig tillsammans. Skolan ligger femhundra meter hemifrån, bara det är en lyx – att ha båda barnen på samma ställe, och så nära. (Dessutom sparar jag nästan två timmars flänga-hit-och-dit-tid varje dag, när jag slipper hämta och lämna på dagis – en halvmil bort.)

Det roligaste av allt är att storebror verkar så glad över att lillbrorsan ska göra honom sällskap på skolan. Ingen rivalitet där inte!

Men ändå. Att säga upp dagisplatsen jag för bara ett år sedan knappt vågade tro på att vi fått… Det var en liten process, kan jag meddela.

 

3 comments
  1. Nog för att jag har nerverna en aning utanpå kroppen idag, men där grät jag lite.

    Ungarna, älsklingarna, ädelstenarna.

    Jag håller alla tummar och tår för att han kommer att trivas bra, och tycker det verkar som att ni tagit ett sunt beslut, både med hjärta och hjärna.

    Kram.

  2. Jag hoppas och tror att det kommer bli jättebra för lillkillen i skolan. Minns sista året på dagis för dottern (jag var hemma sjukskriven då med och visst det gjorde nog att hon tyckte hon kunde vara hemma istället hon med) hur som helst det var en kamp varje dag, hon ville inte och vägrade säga varför när hon sen började skolan (vid 6år) märkte vi vad hon saknat hon saknade utmaningar, på dagis var hon äldst och fick anpassa sig till övriga gruppen i skolan fick hon utmaningar som gjorde att det var spännande att gå dit. Under hela F-klass året var det inte bråk en enda morgon första veckorna sprang hon nästan till skolan.

    Att vara i en stor rörig grupp med barn om man inte behärskar språket fullt ut måste vara jättejobbigt, om han var trött i höstas av en vanlig dag tänk då vad trött han måste vara när gruppen är större. Jag vet ju inte hur f-klasserna är i Tyskland men här har det varit mycket lek, utflykter och dom har lekt fram kunskapen. Jag hoppas lilleman får det bra i skolan till hösten och att ha storebror nära måste kännas tryckt. Kram.

  3. Åh, vad fint att de kan gå på samma ställe och vad varm i hjärtat man blir när man ser storebror visa lillebror vid sin bänk i skolan! Förstår att beslutet var svårt eftersom det är så svårt att få plats, men härligt att läsa din text!

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.