JA-böcker och NEJ-böcker

Lägger ifrån mig en utläst deckare (som jag ska be att få återkomma till) och plockar upp månadens sista kursbok: Åsa Anderberg Strollo, Bryta om. Efter att ha läst baksidestexten konstaterar jag: Jaha, så blir det misär igen. (Missförstå mig rätt nu, boken verkar riktigt bra – men den handlar definitivt om misär.)

Bland kursböckerna har misären dominerat stort. Social misär, ekonomisk misär, känslomässig misär. Mycket misär blire.

Så slår mig frågan: Varför läser vi och skriver så mycket om misär, olycka, elände? Varför skriver ingen om hur man blir lycklig? Varför avfärdas de få försök som gjorts att skildra lycka och förnöjsamhet som banala? Är det konstigt att vi förblir olyckliga, ytliga och rastlöst sökande efter något som fyller den där tomheten (ja, du vet vilken jag menar) – när vi avfärdar sökandet efter sätt att bli lycklig som banalt?

Pengar blir ingen lycklig av, inte av prylar heller. Så mycket vet vi alla – ändå avstannar inte jakten på dessa båda storheter, som om vi på något sätt tror att FÖRST måste vi ha dem, SEN kan vi börja leta efter den Vises sten som ska göra oss magiskt lyckliga. Kärlek är komplicerat – rymmer lycka men också olycka, smärta, kamp och vardag.

Så vad gör oss lyckliga? Vari består nyckeln? Vad är det vi egentligen söker, vad är det som passar in i den där tomheten? Är det lycka vi letar efter? Och om inte – vad är det då?

Jag läser alla dessa misärskildringar och jag kan inte låta bli att tänka att de pekar på ett ont sår, säger ”Aj” och sen kommer de inte längre. När jag skrev om boken ”Att springa” för lite sedan var jag inne på samma tankegång – vad är bokens syfte? Är det bra med böcker som pekar på onda saker och säger aj och sen är det inte mer? Vad får sådana böcker oss att göra? Får de oss att förändra? Förbättra? Läka?

Jag tvivlar.

För mig är misärskildringarna bara just det. Skildringar av misär, av ont och hemskt och svårt. Men de förändrar ingenting, pekar inte på något alternativ, någon utväg.

Kan en bok göra det då? Är det rimligt att ställa sådana krav på böcker? Är det inte bra att böckerna pekar på det som är fel, och lämnar ansvaret till människorna? Mer kan väl ändå inte en bok förväntas göra?

Nej. Det kan de väl inte, antar jag. Fast jag kan heller inte se att böckerna får oss att ta något större ansvar, förändra våra mönster, förbättra vår värld.

Jag vet att jag skrivit om detta någon gång förut – men är för lat för att orka rota i arkiven efter den texten just nu – att det är så lätt att fastna i tankar på vad man inte vill. Det konstruktiva ligger i att skapa ett tydligt VILL, därför att det är det som leder någon vart. Ett JA att ledas av – inte ett NEJ. Ett NEJ är stillastående, nästan paniskt stelfruset. Det leder ingen vart alls, utom möjligen djupare ner i apatisk handlingsförlamning. För att kunna göra något måste du ha ett JA att följa, ett ”JA, dit vill jag”.

Jag tänker att boken Alkemisten var ett försök att skriva ett sådant JA, en bok som skulle bryta handlingsförlamningen, förändra perspektiv och ingrodda mönster. Men den missförstods, och många läste boken i naiv tro att boken i sig skulle åstadkomma något – magiskt. När det inte fungerade så, avfärdades boken – som banal.

Varför gör vi så?

7 comments
  1. hej igen :)!

    vansinnigt aktiv jag blev då helt plötsligt. vet du vad min pappa sade förra veckan när de var och hälsade på? han undrade om jag inte kunde skriva en bok som man blev glad av? precis så sade han, och sedan följde ungefär samma resonemang som ditt ovan. ganska sorgligt måste jag säga. antagligen är böcker man blir glad av betydligt svårare att skriva. eller?
    ja, och sedan berättade han något så tråkigt. deras granne blev diagnostiserad med cancer när det var alldeles för sent. efter beskedet var det i princip bara raka vägen till sjukhussängen och sedan palliativ vård i ett par veckor och så… borta. pappa var uppe och hälsade på honom med jämna mellanrum och en dag ville han ta med sig en bok. så han klev in på bokhandeln och bad om en bok utan misär och annat. en bok man blir glad av. särskilt när man inte har så lång tid kvar att leva. de hade bara stirrat vilt på honom och kunde inte komma på en enda 😮 !?

    i övrigt har jag inget svart på din fråga. jag vet inte. du får skriva något bra ;).

    kram kram,

    1. Du får vara precis hur ”vansinnigt aktiv” du vill, tycker jag – det är bara vansinnigt trevligt, vill jag påstå!

      Fast vad ont det gjorde mig att läsa om din pappas resultatlösa utflykt till bokhandeln… Det är lite så jag menar, tror jag. Inte just att det skrivs för lite böcker att läsa i livets slutskede, men att vi impregnerar våra egna hjärnor med elände och armod – eller i bästa fall med lite uppiggande mord och polisiära ingripanden. Jag tänker på devisen ”Du blir vad du äter” och är fullständigt övertygad om att vi också,på ett själsligt plan, blir vad vi läser. Eller ser på TV eller vad vi nu gör som andlig spis. Det är samma sak – kultur är näring för själen.

      Alkemisten pekar kanske lite mycket framåt för att fungera för en döende, men jag tänker på några andra av Coelhos böcker. De brukar vara tunna och enkelt skrivna berättelser – inte fantastiskt litterära, men filosofiskt intressanta. Nu är det för sent för dina föräldrars granne (jag beklagar verkligen – jag skrev ganska nyligen om hur omskakad jag blev när jag hörde om en liknande historia i min närhet… Det är grymt. Så sköra vi är!) – men som böcker som ändå på något sätt säger JA och lockar en att tänka lite längre än ”vad händer på sista sidan?”.

  2. Det finns massor av böcker om hur man blir lycklig, men de är inte av skönlitterär sort utan någon annan genre (och kallas ”självhjälpsböcker” ;)).

    Att skildra misär och olycka tror jag är lättare att göra på ett allmängiltigt sätt än att skildra lyckan. Det är sällan action/underhållning i lyckan, eller ens i vägen dit har jag en känsla av.

    1. Eeek – snälla, säg att du känner mig bättre än att du tror att jag efterlyser FLER självhjälpsböcker?? Sämre och mer massproducerat skräp finns inte att uppbringa, och det är synd och skam på regnskogarna att de alls blir tryckta.

      Jag förstår hur du menar med att dramatik lämpad för lyckoromaner är mer svårfångad. Men omöjlig?

      Vad jag menar är att vi också har en inställning att banalisera det vi ändå ägnar oss åt att leta efter – så att vi faktiskt inte hittar det som finns mitt framför näsan. Om det går att skriva böcker om vet jag inte så noga – men jag tror att man kan komma betydligt närmare än svensk samtida misärlitteratur!

  3. Intressant text. Tänker spontant: men fyller inte olika böcker olika funktion, för olika människor, i olika situationer? Du beskriver ju inte bara din personliga upplevelse utan ifrågasätter i princip både vad böcker ska vilja förmedla och vad andra ska vilja med sitt läsande (= bli lyckliga, få svar, få en riktning utpekad). Det stör mig lite faktiskt.

    Att begära att alla skönlitterära böcker ska presentera lyckliga slut, lösningar och framtidshopp tycker jag verkar lite begränsande för litteraturen och berättandet. Det låter ju trevligt förstås, men det betyder att Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg åker i soptunnan. Vad ”vill” de berättelserna? Var pekar de på möjligheter och utväg för en modern människa med moderna problem? Sartre och Camus vågar jag inte ens tänka på…

    Beror det inte på vad man vill få ut av sin läsning? Om jag vill få svaret på meningen med livet kanske jag inte ska läsa en svensk samtidsförfattares skildring av sin uppväxt i Jordbro. Om jag vill bygga en båt kanske jag inte ska läsa en trädgårdsbok.

    Jag vill oftast bli underhållen eller få ta del av platser, händelser och känslor som ligger utanför mitt vardagliga liv när jag läser. Det är min huvudsakliga ambition med min läsning. Det är nåt jag tror jag delar med många. Jag förväntar mig sällan att en bok ska göra mig till en bättre människa, eller en lyckligare. Inte en sämre eller olyckligare heller för all del.

    Jag har alltid läst mycket böcker av den typen som du verkar anse vara misärlitteratur (både dokumentär och fiktiv) Jag har också läst mycket böcker med happy endings och mer eller mindre uppenbar sensmoral kring den metamorfos som huvudkaraktären genomgår för att uppnå denna lycka eller detta bättre liv (också det både dokumentärt och fiktivt). Men även om jag har funnit båda sortens böcker intressanta och givande (mest utifrån förmåga att berätta och en bra story, inte utifrån lyckograd berättelsen förmedlar) så känner jag kanske tvärtom att många författare har svårt att lämna läsaren utan en happy ending, oavsett om det passar för berättelsen eller inte. Jag tycker tvärtom mot vad du skildrar att mycket litteratur handlar om just det, att klappa läsaren på huvudet och säga att ”allt ordnar sig”. Och det är väl bra. För då kan man lägga boken ifrån sig utan oro och funderingar om huvudpersonens fortsatta misär eller världens jävlighet. Och det känns ju spontant som en bra grej.
    Men jag förstår mycket väl även det terapeutiska behovet av att läsa om andras svårigheter och misär (eller skriva om såna ämnen ) både i fiktiv form och i dokumentär. För mig är det inte bara ett ”aj” utan sammanhang. Så jag håller inte med i att en berättelse måste ”vilja” nåt annat än berätta om något som hänt eller kan hända eller inte borde hända. Allt utgår ju ändå ifrån impulser hos författaren, och är ofta en kommentar till det han/hon ser eller upplever i sin samtid (eller som i många svenska böcker just nu – i sin uppväxt), och ingår i ett sammanhang.

    Nu verkar du ju inte ha valt att läsa alla de här misär-böckerna av eget val, men annars tror jag kanske att det är en bra grej att varva genrer. Jag börjar personligen tröttna på att nån måste dö i varje bok jag läser, och att det är frånskilda poliser i medelåldern i huvudrollen. Men efter 5-6 deckare på raken kan det ju bero på genren, och inte att det inte finns böcker med andra storys.

    För att sammanfatta ovanstående. Blir man lyckligare av att läsa en bok, vilken som helst? Blir man lyckligare av att läsa en bok med lyckligt slut, och en handlingsplan för hur man blir lycklig? Är det rimligt att ställa såna krav på en bok? Är det rimligt att ställa såna krav på alla böcker? Jag tycker inte att alla böcker kan eller ska ha den funktionen.

    Jag kanske misstolkar din text helt, men för mig är den lite som att du säger att det som inte ger dig nåt inte kan ge nån annan nåt, och det du vill med din läsning är facit för vad alla borde vilja med sin läsning. Att avfärda andras läsupplevelser eller läsambtioner eller författarambitioner är väl lika trist som att avfärda Paulo Coelhos berättande som banalt eller flummigt?

    1. Kort svar i arla måndagsgryningen (det kanske kommer mer senare – det var en rejäl kommentar du lämnat…!):

      Jag vet inte om du misstolkat eller jag varit väldigt luddig, men det kan ju göra detsamma. Texten är skriven på impuls, någonstans i efterdyningarna av den utlästa boken och impulstankar kring vad den kommande ska komma att innehålla. Dessutom är texten avsedd att ses som ett frågetecken – inte utropstecken, definitivt inte punkt. Så är det vanligtvis när jag skriver här – och jag har väldigt sällan någon avsikt att tala om för någon annan vad de ska tycka/tänka/gilla/uppleva.

      Jag vet ärligt talat inte själv vad jag ”är ute efter” – men de flesta av de här misärskildringarna lämnar en sådan smak i munnen: Vad ska jag göra med det jag just läst?

      Det kanske är så det ska vara, och att jag bara inte gillar det, det må väl så vara. Men det jag också reagerar på är att det känns som om det är misär och deckare som produceras i Sverige, och det känns lite… snävt.

      Jag får återkomma till det här känner jag – måndagsmorgonen kallar! Avslutningsvis (för den här gången) kan jag väl bara inflika att om jag personligen ska bli lyckligare av att ha läst en bok, så handlar det om litterära kvaliteter. Ränderna blev jag faktiskt ganska lycklig av att läsa… trots att den handlar om en smärtsam psykologisk process, åtminstone.

  4. Vilket bra inlägg det väcker verkligen tankarna till liv, jag tycker också att det finns alldeles för många misär-böcker och jag kan i och för sig förstå varför en person som levt i misär väljer att skriva ner sin historia det jag inte riktigt förstår är hur andra kan ”gotta” sig i det. Jag har själv skrivit lite om just det i min egen blogg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.