Det har inte blivit mycket med mitt deltagande i Post-a-day 2011 som jag skrev om i början på året – men idag snavade jag på dagens ämne på Twitter och… Låt oss bara konstatera att det är ett ämne som ringer åtskilliga klockor i mitt stilla sinne, både milt harmoniska klockspel och falskskrällande koskällor. Ämnet är:
”How do you recover lost trust?”
Alltså – hur räddar man, eller återskapar, förlorad tillit?
Svar: Inte alls. Det går inte att återskapa. Tillit är en skör bubbla av finaste Ming-porslin – krossar du den så förblir den krossad, om du så ägnar aldrig så mycket tid och Karlssons klister åt att sätta ihop den igen. Den blir aldrig mer en bubbla av finaste Ming-porslin, bara en kantig mosaikartad modell av något som vagt påminner om det som en gång var.
Och då är jag faktiskt hellre utan.
Jag vet inte – är det jag som överdramatiserar? Uppförstorar och tar alltför allvarligt på saker och ting? Jag vet inte. Människor omkring mig verkar ha lättare för tillit än vad jag har. För mig har tilliten alltid varit gömd långt in i ett rum som folk fått jobba för att beviljas åtkomst till. Ingen automatik, man måste prövas och befinnas värdig. Många ids inte ens försöka, de rycker på axlarna och går någon annanstans, och lika glad är jag för det. Gratis må vara gott, men inte här.
Och om du en gång haft min tillit i din hand – och fumlat bort den…
Då är inte bara din bubbla krossad för alltid, du har också satt ett gäng extra sjutillhållarlås på det där gömda rummet där jag förvarar min tillit, så att nästa som ger sig på omaket att förska hitta in dit får det än besvärligare.
Och där berörde du något långt långt inne i mig. Tillit är så jäkla svårt.
Ja. Kanske svårast av allt – beroende på utgångspunkt?
Jag är beredd att hålla med dig, det går inte att reparera.