Naivitetens död

Fullmånen infaller egentligen först på lördag, men här inföll insomnian tydligen några dagar tidigt den här gången. Jag var galet trött igår, lade mig tidigt – och vaknade klockan 01, med kryp i själen och galendrömmar hotande innanför pannbenet. Jahaja. Jag stiger väl upp då, och här är jag nu. Jag har skrivit några stycken på en långnovell som ska lämnas in till skolan, hejat på en med-sömnlös på Twitter, druckit lite vatten… Saker man gör när man är uppe mitt i natten av ingen vettig anledning alls.

Och konstaterat att inget nytt rapporterats från det japanska kärnkraftverket sedan jag gick och lade mig.

Är det jag som är övernojig, eller är det något som dör just nu? Livstilltron, världstryggheten? Skyddsnaiviteten, kanske? Jag har aldrig haft en åsikt om kärnkraft. Mina föräldrar hade Nejtack-knappar på sina jackor på 80-talet  och jag minns att jag skrämdes allra mest av fenomenet ”slutförvaring”, vid besöket på Barsebäck, som jag tror att alla skånska skolbarn fick åka på. (Barsebäckskantinen hade särskild gästmeny för besökande skolklasser. Spaghetti och köttfärsås, och päronglass till efterrät. Alltid.)

Jag minns att jag tänkte att saker som är så farliga att de måste grävas ner under djupa berg för att inte skada människorna och världen, kanske man inte borde ha lekt med från början. Jag kan inte låta bli att tänka samma sak idag.

Samtidigt. Jag har ju blivit van, som vi alla har, vid att vara omgiven av elektricitet. Jag som inte ens vågar tända en grill på sommaren – vedspis känns oerhört avlägset.  (Gas-dito likaså. Nästan ännu värre.) Jag är van att kunna gå omkring barfota och iförd ett tunt linne hemma – mitt i vintern. Och att jag trivs online är vl knappast någon hemlighet.

Innan internet klev in i mitt liv var jag en flitig brevskriverska. Jag skrev brev jämt, hade alltid en 4-5 brevvänner världen över. Idag har jag 220 vänner på Facebook, varenda en av dem människor jag tycker att jag ”känner” – även om jag inte träffat dem alla. Men jag kunde åka på pysselträff i Kolbäck för några veckor sedan, för att träffa några av dem – och det var som att kliva in i ett rum med gamla vänner och bara… vara hemma. Skulle jag kunna upprätthålla de relationerna med brevskrivning? Knappast.

Vad jag säger är att vi gjort oss beroende av kärnkraften, att det inte bara är att stänga av – även om det är den impuls man får när man läser om katastrofläget som pågår i det Japanska kärnkraftverket just nu. Det skulle påverka allas våra liv väldigt mycket – och vi är inte förberedda på den omställningen.

(Och nej, jag menar inte att rätten till Facebook är viktigare än möjligheten att leva utan att bli självlysande grön – för att uttrycka sig en smula raljant om något mycket, mycket skrämmande. Jag menar bara att det är mer komplicerat än att trycka på Off-knappen.)

Men jo. Jag tror att det är något som dör just nu. Jag uppdaterar nyhetsflödet, varje gång med samma bävan och utan egentlig förhoppning om att nyheterna ska vara bättre den här gången (snarare tvärtom, med en förväntan om att snart, snart kommer de verkligt dåliga nyheterna), och jag vet inte om jag någonsin mer kommer att se på världen med samma naiva sorglöshet som jag gjorde för en vecka sedan. På gott och ont.

3 comments
  1. Jag vaknade med samma känsla. Japan, kärnkraftsoron, kriserna i nordafrika och mellanöstern, det känns som att något rasar. Kanske är det naiviteten.

  2. Precis så känner jag också. Det är så mycket just nu, så mycket som kommer att förändra världen för framtiden. Så mycket skit.

  3. Eller förresten, inte nödvändigtvis skit – Ur Nordafrika- och Mellanösternupproren kommer det komma mycket gott, men vägen dit är lång och svår. En tid av omdaning för vår värld, skulle man kanske kunna säga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.