När jorden rämnar

När jag pluggade i Osaka i Japan för många, många år sedan, fick jag lära mig att mycket sämre placerad – seismologiskt sett – än Tokyo kan en stad knappast vara. Rakt under den bisarrt stora staden löper tre olika tektoniska plattor samman, vilket gör att frågan inte är OM en jordbävning kommer att inträffa, utan när.

Tydligen var detta ”när” idag, 11 mars 2011.

Jag minns inte vem det var som berättade om Tokyo och den förväntade jordbävningen – kanske min lärarinna i japanska, hon brukade undervisa oss även om livet i Japan, eftersom språk och kultur är så nära förbundna med varandra. Hon menade om att man måste vara utrustad med en säregen slags ödestro om man ska bo i Tokyo – de större jordbävningarna kommer med ungefär 100 års intervall. Den senaste var 1923. För varje år, berättade min lärare 1994, ökar sannolikheten för att en ny jordbävning ska drabba staden.

Ändå fortsätter staden att växa. 36 miljoner invånare, inklämda på en yta ungefär motsvarande Skåne. I Japan bor man generellt sett trångt i städerna – men i Tokyo lär det vara ännu värre.

(Jag ska erkänna att det som grämer mig med min tid i Japan är att jag aldrig kom iväg till Tokyo, jag kom inte längre än Mt Fuji, som ligger ungefär halvvägs, från Osaka räknat.)

Dagens skalv hade epicentrum i havet utanför Tokyo. Tsunamin som bildades drar tydligen in över norra Japan och inte över Tokyo. Jag vet egentligen inte om det är bättre eller sämre, statistiskt sett blir skadorna säkert mindre – jag antar att en fullskalig jordbävning rakt under Tokyo skulle kunna utplåna hela stan. Men en kall hand grep om mitt hjärta när jag läste rubrikerna i tidningen i morse. Var det dags nu? Var det DEN jordbävningen…?

Jag hann uppleva ett litet, litet jordskalv när jag var i Osaka – så litet att lärarinnan bara skrattade och frågade om vi verkligen märkt den lilla rörelsen. För mig kändes det som om hela världen sjönk en meter – och sedan åkte hiss upp igen. En sekund, inte mer. Inga skador, en ilning i maggropen bara. Men åtminstone tillräckligt för att förstå vilka krafter det egentligen handlar om – och hur liten en människa är i relation. Inte ens 36 miljoner människor blir mer än obetydliga myror – när jorden rämnar.

4 comments
  1. Jaha, där skrev jag en lång kommentar samtidigt som jag förlorade mig i tankar, och så försvann den när jag tryckte på Submit. Kort sammanfattat: Ja, jag tänker också på de drabbade. En av sakerna jag funderar över är: eftersom det var på eftermiddagen – undrar om det då var kvinnor och barn i hemmen som var värst drabbade? Hemskt att tänka på. Och funderingen kring vilka risker man är beredd att ta av vana, som att bo i ett riskområde, den kan man säkert prata länge om. Jag tänker också på San Fransisco och Los Angeles, som ju också är fantastiskt vackra områden samtidigt som de hör till de ack så riskabla.

    1. Ja, som sagt – jag har funderat mycket kring det där som jag hörde medan vi var där, om att alla vet att Tokyo kommer att drabbas igen, att det ligger som det gör, att det är dömt från början. Både innan i fredags och nu under helgen.

      Och så tänker jag på det där lilla, lilla skalvet jag var med om – som var absolut ingenting att tala om, men som ändå skrämde mig.

      Hur känner du, du som var där efter Kobe-skalvet? Berörs du starkare med egna minnesbilder…?

  2. Tänker på de drabbade, det är läskigt det där!
    Los Angeles är också en sådan där riskzon. Inget jag tänkt på de gånger jag varit där som tur är.

    1. Ja – fruktansvärt läskigt. Och man förstår rätt snabbt hur liten människan är i relation till naturen. (Och då lär ju japanerna ändå vara oerhört väl rustade för en sådan här katastrof – så väl rustade små myrmänniskor nu kan bli.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.