Mönster och strukturlöshet

Att det ska vara så svårt – att bryta sina mönster. Alla planer, alla jävlaranamma-beslut och genomtänkta strategier. Sen gör man som man alltid gjort. Lik förbannat.

Å ena sidan: Livet känns förbannat strukturlöst just nu. En stor, öppen, planlös yta. Är det bra eller dåligt? Mitt på den ytan står jag och får ångest av så mycket som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få ångest av. Valmöjligheter. Frihet. Öppna dörrar. Allt det där jag drömde om – nyss.

Å andra sidan: De strukturer jag har, får mig att vilja kräkas. Eller åtminstone fly, gömma mig, försvinna. De får mig att känna snaror dras åt och skuldrorna pressas mot betong.

Så fånigt. Var kommer den känslan ifrån? Vad vill den mig? Vad ska jag göra med den?

Jag vet inte. Och tills jag vet, försöker jag att bara leva med den, som man lever med ett litet, men mycket ilsket husdjur. Pliktskyldig omvårdnad, en hastigt undandragen hand – och ljudet av små vassa tänder som smäller ihop, hårt, hårt, en millimeter ifrån mina fingertoppar.

Och så tanken. Tanken att jag gör saker och ting väldigt komplicerade för mig själv just nu.

2 comments
  1. Känner så igen mig…

    Så länge man är medveten om livets frågor om jag nu får uttrycka det så, då tror jag att man är en bra bit på väg, mot något.
    Att ”bråka” en aning med sig själv tyder på detta.

    Nämligen förändring.
    Oss som människor, att vara i allt detta och samtidigt må bra. Svårt, mycket svårt.
    Men, vi får öva. Öva och öva.
    Och ha en öppen dialog med oss själva.

    Då tror jag vi är en god bit på väg.

    /Marie

    1. Nu är väl mitt problem att själva resan rent bokstavligt redan är gjord, men att jag har lite svårt att hitta… ”mig” i allt detta nya. Jag känner mig lite som ett identitetslöst skal som går här, fyller mina funktioner, gör vad jag har att göra – men egentligen inte ÄR så värst mycket…

      Det känns som om det snarare handlar om att hålla fast vid det som ÄR jag, än om att förändra det, precis just nu. Att veta att det fortfarande finns där, även om det inte finns så mycket att spegla det i just nu.

      Hm. Flummigt och dunkelt – men svårt att uttrycka på något annat sätt…! Tack för dina tankar! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.