DN: ”Vi är inte vårt marknadsvärde”

Den tiggande kvinnan gör anspråk på mig. På mina pengar, ja. Men också på mitt minne om det vi har gemensamt. Också på min kunskap om det relativa i att jag står här och hon sitter där.

Det finns så mycket i samhället som jag/man/rätt många av oss skyggar för just nu. Ont, orättvist – och på många sätt ofattbart. Vi är ju goda människor, lever den svenska modellen och tror på solidaritet. Innerst inne.

Problemen är så stora, ogripbara – och det som jag egentligen tror skulle behövas för att få det sjunkande skeppet på rätt köl igen (riva upp och börja från början – hela strukturen, från grunden) är en teoretisk konstruktion – men praktiskt ogenomförbar. Inför det dilemmat – där de möjliga åtgärderna ter sig som fisar i vinden, flyktiga och verkningslösa – tenderar jag, mitt i all god vilja i världen, att säcka ihop och tappa tron. På allt. På samhället och människorna – och mig själv. Vad kan jag göra? Fästa blicken någonstans 100 meter framför mig, skynda på stegen och låtsas inte se.

Nina Björks text ”Vi är inte vårt marknadsvärde” ur DN i måndags (synnerligen vettigt datum för en sådan text, för övrigt. Istället för att vi ödslar en dag i kärlekens tecken på att köpa rosor, choklad och champagne, hur skulle det vara om vi tog och ägnade vår människokärlek en tanke? Vår medmänsklighet? Vår värld rymmer mörka skrymslen som behöver alla hjärtan som uppbringas kan) är viktig – och uppriktigt oroande. Händelsen hon berättar om är säkert unik, eller åtminstone ovanlig, men den säger något om hur vi mår – som samhälle betraktat.

För nästan precis år sedan skrev jag om en liknande händelse (fast annorlunda, förstås!) i Stockholm. De tankar jag hade då gäller än idag – fast de är lika o-kanaliserade nu som då…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.