Om tomma kulturkalorier – och en bok för fingertoppar

Den här boken låg också i en av boklådorna jag hämtade upp under Sverigeresan. Fast det knepiga med den är att det jag egentligen vill berätta om den inte alls handlar om Strindbergs noveller – utan om boken i sig. Strindberg är Strindberg, och det var ingen större plåga att läsa hans noveller. Titelnovellen, Ett halvt ark papper, är en av de bästa noveller som skrivits på svenska – men de andra texterna i boken lämnar mig faktiskt ändå ganska oberörd.

Det gör däremot inte boken – själva boken. Å – jag har redan sagt att jag inte vill ”bli författare”, men om jag ändå en gång fick en bok utgiven, skulle jag vilja att den bands in i precis det här formatet. En tunn och lätt bok, inbunden i ett omslag med en skön, mjuk, bearbetad papperskänsla – en njutning för händerna att hålla i. En riktig bok. Det var en sån annorlunda känsla att hålla i den – till skillnad från alla dessa pocketböcker.

Missförstå mig rätt nu – jag älskar pocketböcker. De ger mig möjlighet att äga många fler böcker än jag skulle ha råd med om jag bara skulle köpa inbundet. Men mycket till känsla ger de inte. Inte fingertoppskänslan som jag får av den här boken.

Men bah – vad håller jag på med?! Hur beskriver man känslan av att hålla i en bok? Fotografera känslan gick inte – tro mig, jag försökte. Många kasserade pixlar blev det, men ingen bild kunde fånga känslan. Att den kändes välgjord på ett sätt som någon kunnig person tänkt ut, tänkt att ”åh, det här kommer att bli bra”. Inte slumpmässigt massproducerad som pocketboken.

Jag vet inte. All denna billighet vi producerar, alla varor som enligt alla marknadsmässiga konsters regler, synergisk effektivitet och produktionsteknisk förfining görs allt billigare, allt tillgängligare, allt mer ”für alle”… Gör de oss verkligen rikare? Ett halvt ark papper fick mig att för en stund känna mig en smula rikare, med omslagskartongens mjuka struktur mot fingertopparna, och bokens lätta vikt i mina händer.

Förlaget heter Bakhåll och finns visst i Lund. På sin webbplats skriver de själva att deras böcker alltid trycks på papper av hög kvalitet och binds ihop med sömmar – istället för betydligt mindre pålitliga limningstekniker. Bra. Medvetet val. Koll på läget. Gillas skarpt. Jag tror att jag också gillar ”manifestet”, eller programförklaringen för Bakhålls affärs- och utgivningsidé. Det lyder såhär (utdrag):

”…vi håller oss utanför den traditionella kulturruljangsen, vi bemödar oss inte om att få in en fot i stordagsmedia och TV, vi jobbar istället metodiskt vidare på vårt eget envetna håll. Denna tillbakadragna hållning kan verka omodern, men i själva verket är vi nog före vår tid. Framöver kommer gissningsvis dagsmedia att växa ännu mer i ekonomisk styrka och utsändningskraft och samtidigt förflackas ännu mer i sitt innehåll, TV-program och tidningar kommer att bli om möjligt ännu dummare och tommare i sin jakt på slötittare och slöläsare. Vi gissar att allt mer seriös verksamhet i framtiden kommer att bedrivas på vårt vis, med ryggen mot dagsmedia. Det blir en underlig kultursituation – alla lättillgängliga kanaler bombarderar ut trams och skräp, medan den avancerade kulturen bedrivs i skymundan – i tysthet försiggår en väldig mängd olika former av expertverksamhet som få känner till – egentligen en sund utveckling som liknar det urgamla sökandet efter de vises sten.”

Å ena sidan känns det lite kultursnobbigt – men å andra sidan så håller jag ju ändå med. Jag ”köper” mycket av skräpkulturen, det gör jag. Jag ska inte försöka inbilla någon att jag har någon slags renodlad, högkulturellt förfinad smak. Men jag tycker om att kunna välja både och. Det som skrämmer mig är när billighetskulturen vräks ut som en kvävande matta över världen – så att inget utrymme finns kvar för något annat.

Jag kunde önska att Bakhåll – och andra inblandade i ”en väldig mängd olika former av expertverksamhet” – kunde klättra upp på barrikaderna och slåss lite – istället för att sitta i sin källare och göra grymt snygga och sköna böcker som jag nu känner till bara för att jag råkade snubbla över just den utgåvan av Strindbergs noveller (och som du nu känner till för att jag berättar om det, förstås. Fast jag inbillar mig ju nu en gång inte att jag har en SÅDAN spridningskraft att det gör så värst stor skillnad…!).

När vi var i Sverige såg jag en halv repris av Skavlan. En av gästerna var en amerikansk psykolog, som pratade om ett experiment han utfört någon gång på 70-talet. En grupp studenter delades in i fångar och fångvaktare – och efterhand utvecklades ett allt hårdare och brutalare rollspel, där psykologen själv drogs med i ett slags fartblindhet och accepterade det som skedde i gruppen utan att sätta gränser eller inse att experimentet för länge sedan hade urartat.

Berättelsen var ganska bisarr i sig, men jag känner igen den där fartblindheten – och tror att den är väldigt vanlig. Livet rullar på och vi accepterar världsordningen sådan den nu är. Vi ifrågasätter inte. Vi tänker överhuvudtaget inte så ofta på vad vi egentligen skulle vilja av livet – vi tar det vi får, och det vi känner till. Vi accepterar – och dras med i det som ”bara är”.

Jag tror att det är därför jag – trots att jag i princip håller med – reagerar på det ”snobbistiska” anslaget i Bakhålls manifest. Jag skulle själv inte stå ut om ALL kultur var så kallad ”finrumskultur” och djupt och ansträngande som kvalitetskultur ofta är. Bra kultur kräver. Den kräver ett medskapande och ett engagemang från oss som tittare/läsare. Det gör inte skräpkulturen. Den låter oss sitta och glo och öppna spjällen och bara ta emot. Och det måste också få vara okej.

Problemet uppstår när vägarna att uppsöka den krävande kulturen blir alltför omständliga och obskyra – när alltför mycket krävs av oss för att komma nära den. Jag kan sakna 80-talet när SVT var det enda som fanns, och man i brist på bättre helt oförhappandes kunde snubbla över och fastna vid en besynnerlig TV-teater man annars aldrig skulle ha sett. Och man såg den, tog den till sig helt enkelt för att man inte iddes resa sig ur soffan och byta kanal. Jag tror att det där ledde till en slags smygkultivering – att människor berikades av saker utan att riktigt tänka på saken. Och det var bra.

Idag zappar vi planlöst mellan den ena hjärndöda kanalen efter den andra – alla tutar ut samma reklampepprade Hollywoodproducerade dravel 24 timmar om dygnet. Numera fastnar ingen framför obskyra kulturyttringar av en lycklig slump. Jag är helt övertygad om att det gör oss fattigare. Och vad värre är – jag tror att det gör oss mer och mer förslappade, mer och mer benägna att välja bort det som kräver något av oss – till förmån för det som vare sig kräver eller ger något tillbaka. De ekande tomma kulturkalorierna.

4 comments
  1. Experimentet är riktigt läbbigt, jag fick anledning att studera det på en krimkurs häromsistens.
    http://www.prisonexp.org/

    Annars, vad billigheten beträffar… Knepigt det här. Måste något vara tomma kalorier för att det förekommer ymnigt? Och omvänt, är något värdefullt för att det är unikt? Lek med tanken att du är strandad på en öde ö och en dag flyter en bok i land. Du känner igen den – den absolut sämsta bok du läst. Men det är den enda bok du har. Blir den mer värdefull då? Sannolikt. Då, där, för dig.

    1. Ja, jo, jag förstår hur du menar. På ett sätt kan jag också hålla med om att det är bättre att folk läser dåliga böcker än inga böcker alls (bara jag slipper läsa eländet).

      Men vad gäller de ”tomma kalorierna”, så syftar jag väl snarare på det faktum att vi väljer bort det som kräver av oss att vi ”medskapar” som det heter, till förmån för lättsmält och färdigtuggat. Och jag tror att det där medskapandet, att sitta i soffan och tvingas att mentalt bearbeta exempelvis en ”obskyr TV-teater” – det är bra kulturmotion.

      Fast någonstans har vi tappat bort själva insikten om att även själen behöver motion – i form av kultur. Kroppen ska yogas och GI-byggas, hjärnan hållas alert med omega-3 och sudokus – men själen? Den dränker vi i massproducerad kändislitteratur inhandlad från dussinstället på ICA, diverse konceptproducerad realitysmörja samt Hollywoodproduktioner. Hollywood producerar inte ENBART skit – men en hel del av den varan också.

      Men jorå. Skulle Stieg Larsson-trilogin flyta i land på den där öde ön, så skulle jag nog läsa och vårda dem ömt…!

      ***

      Ah – jag borde ha listat ut att du hade koll på det där experimentet. För mig var det nytt – men samtidigt har vi ju sett experimentet upprepas i ”real life” på senare år, så jag är inte så förbluffad över den inneboende mänskliga grymheten som jag önskar att jag vore… Har inte kikat på länken än, ska göra det nu! 🙂

  2. Jag verkar vara den enda människa som inte blir det minsta förvånad över hur Zimbardos fängelseexperiment utvecklade sig. Har funderat en del på hur det kan komma sig: kanske har jag en galet dyster människosyn. Men i flock tenderar människor att ganska ofta förstärka varandras dåliga sidor. Och många är tysta åskådare när andra dras med i den nedåtgående spiralen. Jag tänker på mobbning på skolor och arbetsplatser, och hur människor som jobbar i alltifrån hemtjänsten till slakterier blir avtrubbade och inte riktigt förmår vara människor.

    Det stora grundproblemet, jag tänker på ditt resonemang om billighetskultur och zappande, är kanske att vi generellt gör så oerhört mycket utan att riktigt tänka – trots att vi aldrig tidigare varit så utbildade. Det skrämmer mig.

    1. Kände du till det här experimentet INNAN vi fick ta del av nyhetsbilderna om förnedringen i Guantanamo och Abu Ghraib – för några år sedan? Jag hörde talas om studien först nu i och med det där TV-programmet, och parallellen till verkliga händelser kändes väldigt given – om än inte desto mindre skrämmande.

      Och ja, jag tycker också att det är lite oroande – att vi ”lär oss” mer och mer, men samtidigt blir mer och mer… tja, ”mekaniska” kanske, i vårt sätt att använda det vi vet.

      Jag kopplar det åtminstone delvis till den där uteblivna ”kulturella motionen” (se kommentaren till Per ovan!) – men det kanske är bara jag förstås…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.