Novell: Long John Silver möter kapten Flint

Har ni tråkigt än, nu medan bloggen ekar tom och tyst? Jag tänkte att ni kunde få en liten godispåse medan jag är på spa och har mig – en text inspirerad av R.L. Stevensons Skattkammarön. Den handlar om en gång då Long John Silver var ung och för första gången träffade kapten Flint, som tar honom med in i piratlivet.

***

Det var glest mellan facklorna i källargången de släpade mig genom på väg mot fängelsehålan, och när de väl föste in mig i en cell visade den sig vara nästan helt kolsvart. Närmaste fackla hängde bortom en krök i gången utanför, och bara en mycket svag strimma av dess ljus nådde in genom den tunga gallergrinden av smidat järn. Jag tjudrades vid en kätting som var fäst vid väggen närmast grinden.

– Passa på att fundera över din skämtsamhet, John Silver! ropade en vakterna åt mig på väg ut ur cellen. Imorgon bitti ska du få dansa i galgen och sen är det slut på det roliga!

– Det gäller förresten dig också, sjöman! sade den andre vakten och verkade vända sig in i cellens mörkaste hörn, där då inte jag kunde urskilja någon levande varelse.

– Ni hängs tillsammans, sida vid sida, före gryningen, skrattade den förste vakten. Så bekanta er med varandra medan ni har tiden för er! Vid dessa ord hördes ett litet grymtande ljud som möjligen kunde vara en fnysning från det svarta hörnet. Så det fanns någon där trots allt!

När vakternas steg ekat ut i stenkorridoren utanför, och de enda ljud som hördes var gnällanden och suckar från fångar i hålorna runtomkring, tog främlingen i hörnet till orda. Rösten var en äldre mans röst, men lät inte heller som en gubbe. Den var raspig och skrovlig av att inte ha använts på Gud allena vet hur länge han nu hade suttit där innan jag kom och gjorde honom sällskap – och tydligen nu hade förkortat hans väntan på galgen. Att kungen ville ha mig hängd så fort som möjligt förvånade mig inte, och tydligen passade man på att avverka min rumskamrat på samma gång.

Trots skrovligheten lät gubbens röst förvånansvärt stark, och hade jag inte vetat bättre skulle jag ha tyckt att det lät som om gubben flinade medan han talade.

– Såå, sa han. Det är alltså meningen att jag ska dingla under galgen med en pojkvasker till sällskap. Det var ju just snyggt. Säg mig – för jag har alltid uppskattat en god historia, det har jag – vad förlänar mig denna ära, och varför har kungen sådan brådska med att se en ungspoling som dig hängd? Vad heter du förresten, pojke?

Jag tvekade ett ögonblick. Min berättelse var lång – men å andra sidan hade jag inget bättre för mig än att berätta den, och jag kunde lika gärna börja med mitt namn.

– Jag heter John Silver. Long John kallar mina vänner mig, för att inte förväxla mig med fiskhandlerskans lille fete avkomling – som också heter John.

– Nej, det är klart, muttrade den gamle i hörnet. Vem vill förväxlas med en sådan… Fortsätt, Long John Silver – fortsätt!

Jag berättade om min fars död, och att båten, vårt rum på en bakgata invid hamnen och allt jag hade trott var våra ägodelar, varit pantsatta.

– Dessutom kom kärringen från krogen i huset intill och sa att far hade haft obetalda räkningar hos henne, och att jag måste arbeta av hans skuld. Eftersom jag numera inte hade någonstans att ta vägen tyckte jag att det var ett ganska bra förslag, men jag insåg snart att kärringen hade sett sin chans till gratis arbetskraft, och att jag nog kunde se mig i månen efter annan frisedel från henne än en likkista.

Högt uppe i taket hördes ett ljud som jag inte kunde härleda. Jag såg ett svagt ljussken högt där uppe. Det var månen som syntes som en vit prick genom ett minimalt fönster som verkade sitta i höjd med marken utanför. Jag fick en hastig glimt av hopp – en utväg! Men sedan insåg jag att även om jag lyckades bryta mig ur mina järnbojor och klättra uppför de tre meterna lodrät stenvägg och nå fönstret, så var det inte stort nog för en karl – eller ens en spenslig pojke som jag själv – att komma ut genom. Jag suckade uppgivet och återupptog min berättelse, och hade redan glömt bort ljudet som hade fått mig att titta upp.

– Så tidigare ikväll, när jag redan slavat ett par dagar på den där krogen – ja, egentligen är det väl ett värdshus förresten – höll jag mig vaken när resten av huset gick till sängs, för att helt enkelt smyga ut ur huset. Hade jag bara hållit mig till den planen så hade jag varit på fri fot nu – men ni förstår… Jag var arg på kärringen som lurat mig och tvingat mig att arbeta för en skuld jag inte ens är säker på att far verkligen hade. Jag kan inte minnas att far gick på krogen överhuvudtaget, så någon särskilt stor skuld kunde han knappast ha hunnit få ihop.

Det var tyst borta i hörnet och jag tänkte att den gamle kanske hade somnat. Jag hostade lite för att se om jag fick någon reaktion från honom, men det förblev tyst i hörnet. Fängelsecellen kändes kylig och ensam, och jag beslöt mig för att berätta färdigt min historia ändå – om inte annat så för att hålla tystnaden stången en stund.

– Jag fick för mig att jag skulle hämnas. Istället för att bara smyga ut och springa min väg, smög jag in i alla sovrummen i huset, och samlade ihop alla kläder som folket lagt ifrån sig när de kröp till kojs. Krogen hade ett par gästrum för uthyrning också – jag tog dem också, när jag ändå var i farten. I ett av dem fanns ovanligt fina och dyrbara kläder, så jag antog att värdshuset hade välbärgade gäster den natten.  Jag gick tillbaka till krogrummet, lade kläderna i en hög och tände på. Ja, först provade jag ut några av de dyrbara kläderna som passade mig själv, en rock och ett par byxor med brodyr på.

Sen smög jag ut och letade upp ett gömställe i en gränd intill, för jag ville gärna se hur väl min plan föll ut. Det tog inte många minuter innan någon slog larm och det blev ett liv på folket därinne när de förgäves försökte hitta sina kläder – och till slut fick fly ut på gatan i bara underkläderna.

Nu hördes den gamla raspiga stämman bortifrån hörnet – tydligen hade gubben inte somnat ändå:

– Men vad i all sin dar har detta med kungen att göra, och hans brådska att se dig hängd? Det begriper jag inte. Det där var ju knappast något att bli hängd för – särskilt inte med sådan brådska att det måste ske genast nästa gryning!

Jag skrattade till och började förklara:

– Jo, för det visade sig att en av gästerna som hyrt rum för natten och nu stod mitt på gatan, nära nog i bara mässingen, var ingen mindre än Hans Majestät själv. Tydligen hade han ett gott öga till dottern i huset, och tog in på värdshuset lite nu och då för att komma åt att vänslas lite med flickan. Det kunde ju inte jag veta, men så snart han sansat sig från den första chocken, och krogkärringens make hade stampat ut elden på bargolvet, blev konungen så arg att han vrålade och skickade alla sina vakter att söka efter mig. Jag hann inte så värst långt innan de fick fatt i mig. Jag slogs så gott jag kunde för att komma undan, men de var för många för mig. Och sen kom jag hit.

Min cellkamrat, vars ansikte jag ännu inte sett, hade börjat skrocka redan när jag berättade att kungen varit gäst på värdshuset. Sedan växte skrocket till ett skratt när jag berättade att hans majestät stått mitt på gatan endast iförd kalsongen – och innan jag hunnit komma till slutet på berättelsen skrattade den gamle mannen så att han fick kippa efter luft.

– Du är en bra grabb, John Silver, flämtade han mellan skrattsalvorna. Det är inte många som fått se konungen tappa byxorna, men det var ju just och jämnt vad du ordnade med!

Hans skratt var mycket smittsamt och snart satt vi där och skrattade så tårarna rann båda två.

Då hördes plötsligt ett buller och ett ståhej utanför. Jag hörde rop och skrik, klirrande sabelklingor och framrusande skosulor som klapprade gången fram mot cellen jag delade med den gamle mannen, som fortfarande frustade av skratt i sitt mörka hörn. När gallergrinden till cellen förmörkades av en stor kraftig gestalt, ropade den gamle:

– Men ser man på! Inte en dag för tidigt, kom hit och lås upp mina bojor så vi kan komma iväg någon gång! Och grabben ska vi ha med oss – det är gott gry i honom, så sant jag är kapten Flint. Det blir en prima lyckoriddare av honom, den saken är klar!

Och så blev det. Flints män – för det var de som orsakat tumultet i gången utanför vår celldörr, under det att de kommit för att frita sin kapten ur fängelsehålan – fritog både Flint och mig den natten, och galgen fick klara sig utan vår medverkan följande morgon. Och så började mina äventyr med kapten Flint, den store piraten.