Om en epilog

Hela kvällen har mina tankar kretsat kring den här artikeln, och kring kvinnan som tillbringade fem dagar i en insnöad och utkyld bil, och skrev ned sina tankar på lappar – som senare visar sig bli hennes sista ord och testamente till livet. Jag finner berättelsen så outsägligt sorglig.

Det är sorgligt överhuvudtaget, när människor förolyckas förstås. Här blir det icke desto mindre påtagligt. Ensamheten, kylan, hungern. Fem långa dagar. 120 timmar. Hopp som gradvis förbyts i hopplöshet. Och kölden som förlamar, lamslår, paralyserar.

Och så detta med lapparna. Hennes sista ord. Det är något i det som griper mig lite extra. Jag inser att det griper mig därför att jag vet att jag skulle ha gjort likadant. ”Hon var sån. Ville alltid berätta, alltid förklara och förstå” säger väninnan i artikeln. Och jag vet precis hur det är att ”vara sån”. Däri finns en koppling, mellan mig och kvinnan i bilen. Jag känner hennes drift att berätta, in i det sista.

Jag undrar om hon visste, när hon skrev, att orden skulle komma att överleva henne? Att det var sin epilog hon skrev? Jag hoppas att hon inte gjorde det. Att hon bara skrev för att hålla tankarna igång och fingrarna i rörelse. Inte för att dokumentera sina tankar under livets dagar, utan för att dokumentera sina tankar som vanligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.