The untouchables

Jag hade inte tänkt kommentera drottningens brev till Jan Scherman – helt enkelt för att det är en sådan sak jag inte brukar ta upp i bloggen. Men dels finner jag det provocerande att frågan på bara några timmar gått från toppnyhet och debattämne med potential att bli ett både viktigt och intressant debattämne – till att ligga längst ner på Aftonbladets nätupplaga, under de sensationsartade amerikanska kändisrubrikerna.

Dels råkade jag hitta Aftonbladets omröstning, och den stör mig en del. Frågan är alltså ”Ska hovet tåla kritisk granskning?”. De flesta svarar ju Ja, och det är ju en herrans tur att åtminstone 84% förstår det fina i kråksången med demokratiska principer, offentlighetsprincip och medias roll som kritisk granskare. Men samtidigt. 16 procent (av de närmare 36.000 Aftonbladet-läsare som besvärat sig att svara på omröstningen) gör det inte.

OK – for the record: Jag tycker kungahus och rojalism och alltihop är fjantigt, meningslöst och förlegat. Jag anser inte att monarki i sig är ”odemokratiskt” eller ett ”hot mot demokratin” – förutsatt att monarkin är en DEL av det demokratiska systemet. Som ju också innefattar att media granskar och skildrar hur samhället ser ut, så att vi som medborgare kan ta ställning till det. Ytterst är det vi som bestämmer allt = demokrati.

Alltså – min ståndpunkt är ungefär: Okej för att vi är en monarki och har kungahus och elände kvar, bara de spelar efter reglerna, så. Ett ”okej” fast med förbehåll. Gillar det, rattar in prinsessbröllop på TV och anser det är ”värdefull PR för Sverige” och en ”fin tradition” gör jag inte.

Jag känner folk som på fullt allvar tycker att det är larvigt att blanda in demokratibegreppet i monarkifrågan överhuvudtaget, och menar att kungafamiljen är som vilka statsanställda som helst (jo, jag lovar!) och jag kan väl livligt föreställa mig att man då också resonerar som så att vanliga statsanställda inte behöver utstå kritisk granskning i media, då borde logiskt sett inte kungafamiljen behöva göra det heller.

Jag har inte följt nyhetsbevakningen kring drottningens far och hans kopplingar till den tyska nationalsocialismen, jag kan inte riktigt uttala mig om sakfrågan där. (Förutom att jag har en känsla av att i Tyskland under den tiden, var nationalsocialismen norm snarare än undantag. Och ”arvet” efter nazismen brottas ju alla tyskar och tyskättlingar med idag – på ett eller annat sätt. Historien är viktig och måste mötas med öppna ögon – men den är också historia.) Däremot retade jag mig på brevet – för det innehåller inte ett enda sakargument, bara ett ”ogillande” i kraft av ämbete. Och DET kommer ingen statsanställd undan med – det är tjänstefel (eller skulle vara, om nu vanliga statsanställda hade en sådan ”kraft” att ta till i motsvarande fall).

Jag ska inte driva debatt i en fråga jag är dåligt påläst i, egentligen ville jag mest kommentera omröstningen i Aftonbladet. Jag kan livligt föreställa mig att de 16 procenten egentligen inte riktigt vet vad de svarat på, utan ”tycker synd om” drottningen och vill träda i hennes försvar och inte riktigt inser att de gör det på bekostnad av ganska viktiga principer. Och det skrämmer mig lite.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.