Jag vill inte bli författare

Jag skulle ju släcka avdelningen Fritext, hade jag sagt. Och jag leker fortfarande med tanken. Samtidigt – ska det här nu vara en personlig blogg, så ska den väl skildra den helhet som är jag. Att bara utesluta en del för att somliga människor känner behov av att torka fötterna på den… Det blir ju också fel.

Jag vill prata skrivande. Jag vill prata skrivande därför att de flesta som pratar skrivande där ute pratar förlagskontakter, färdiga manus och författarliv. Jag vill prata om om processen – om lusten och leken. Inte resultatet.

Idag tror jag att många vill ”bli författare” – med konsekvensen att de först måste skriva en bok. Böckerna å andra sidan blir alltmer produkter, snarare än berättelser.

(Jaja, självklart finns det undantag – gott om dem rent av. Fast jag har en känsla av att det inte alltid är de böckerna som säljer bäst. Varför, kan man fråga sig? Många läsare söker sig till en slags böcker som går att tugga sig igenom utan nämnvärd ansträngning, utan nämnvärt engagemang. De är som lösviktsgodis: snabbt och tillgängligt, dessutom kalorifritt –  fast också utan något som helst näringsvärde.)

Jag läste ett råd i någon författarblogg härförleden, det löd ungefär:

Vill du sälja många böcker? Utveckla ett koncept – en ”urbok” som är ditt signum. Skriv den sedan, med variationer på temat, om och om igen.

Visst låter det cyniskt och trist? Men se dig om i bästsäljarhyllorna och säg mig sen att det inte ligger något i det!

Jag tror att jag håller på att lägga bort författaridentitetslängtan. Jag vill inte ”bli” författare. Jag vill vara den jag redan är, och jag vill skriva. Skitsamma vad det ”blir”.

Min yrkesroll har varit en rejäl black om foten för skrivandet. Den yrkesmässiga instinkten ser marknader, trender och distributionslogistik, kokar ner till någon slags analys och ryter ”Målgruppsanpassa!” – medan skrivarsjälen i mig ropar ett förvirrat ”Men, men… nej!”. Det börjar gå upp för mig är att jag inte kan (och inte vill) finna ett sätt att blidka dessa båda. Och den röst jag måste följa är den som säger ”Men, men…”  – för den rösten är min.

Jag kommer inte att sluta skriva. (Ha – trodde du verkligen det? Det kommer aldrig att hända.) Men jag tänker sluta försöka leta efter någon formel som ska göra att det som kommer ur min penna och mitt tangentbord ska kunna passa in mellan två pärmar. Det är lusten som måste få driva – inte formkrav och målgruppsanpassning. Och det är där jag missar målet, om jag går och när drömmen om författarskap. Det är inte drömmen som är poängen. Poängen är att skriva och vara lycklig.

***

(Dagens dikt-texten i bilden tillkom i bruset på en IKEA-restaurang. Så ni har kontexten klar för er…!)

7 comments
  1. Jag har skrivet en del om att det på svenska bara finns ett ord – författare. På engelska finns ju både writer och author, och av de jag känner så är de flesta (både opublicerade och de som har blivit utgivna) mer bekväma med att kalla sig writers. Det känns mindre seriöst, liksom, man behöver inte vara någon Astrid Lindgren eller Neil Gaiman för att kalla sig writer. Det är intressant det där, hur bara orden för det hela ger en annan känsla till identiteten som… ja, författare.

    Själv känner jag att en person som skriver mycket olika saker, vad det nu kan tänkas vara, är ”mer” författare än en som håller sig till en enda sak. Att prova nya saker och inte bara köra samma gamla sak är mycket svårare, för att inte säga läskigare.

    Gillar dikten! Det där bruset. Finns alltid där.

    1. Ah, en god tanke – att koppla till engelskans båda ord. Det händer titt som tätt att jag vill kalla mig och gelikar för ”skrivare” – fast det blir ju inte riktigt rätt, förstås… Skribent landar man i då – men det är ju ett annat ”tungt” ord med förpliktelser. ”Skrivande människa” eller person funkar – fast blir väldigt stolpigt i många sammanhang…

      Neil Gaiman är för övrigt ett gott exempel på en sådan imponerande mångsidig författare – dels omfattar hans böcker så mycket kulturhistoria OCH fantasi, dels skriver han olika slags texter. Obegripligt att han inte översätts för svenska marknaden – men tydligen säljer han inte här. Bah…! 😉

      Tack! Dagens dikt är ett redan-havererat nyårslöftes-projekt. Att skriva något litet varje dag – någon slags fri dikt, en ordlek eller betraktelse. Många dagar missade – men de gör mig glad, de dagar då jag skriver dem…!

  2. Jag tror jag vet vad du menar, med synen på hur man som författare skall profilera sig. Riktigt tråkigt tycker jag, eftersom människan är mer komplex än så, och ena gången kanske kan skriva en deckare, andra gången en barnbok.

    Men man kanske inte skall göra det svårt för sig i onödan, genom att visa upp sitt komplexa jag direkt… Som människa försöker vi sortera in och placera andra och annat i olika fack, för att förstå och få struktur på tillvaron. Så gör nog förläggare och arbetsgivare överhuvudtaget. När man etablerat en (förenklad) bild av sig själv, då först kan man börja lägga till nya sidor.

    Det här är alltså inte min egen ståndpunkt, jag är ganska svår att valla in i en fålla, till ondo för mitt eget bästa tror jag, utan jag läste det nyligen. Något om hur man skall lyckas i sitt skrivande.

    Och är det inte så i arbetslivet generellt sett? När du arbetat i en viss bransch under en viss tid är det svårt att motivera för en ny arbetsgivare varför du skall byta till en ny bransch, och inte utvecklas vidare i den du en gång valt.

    Jag hoppas dock att jag har fel, för jag är sugen på att prova en helt ny bransch för mig inom arbetslivet. Vi får väl se hur det går…

    1. Ja, kanske menar jag det, delvis. Men kanske mer ändå detta att man ständigt kopplar skrivandet till en ”identitetsetikett”. HUR många gånger har man fått höra ”Du som skriver så bra – du borde bli författare”. Och jag stör mig på det. För det handlar inte om att uppmana till att söka glädjen i skrivandet – det ställer bara krav och förväntningar, just på att foga in sig i den där snäva, produktprofilerade mallen.

      Det låter så himla überpretentiöst när jag skriver om det här, märker jag. Det är verkligen inte min mening – och kanske är tankarna ändå inte helt färdigtänkta i mitt huvud heller.

      Men jag tycker illa om när folk säger åt mig att jag ”borde bli nåt”, det är väl egentligen det som är pudelns kärna. 😉

  3. Rent känslomässigt och inte alls definitionsmässigt korrekt kanske, skulle jag kalla mig själv författare från och med den dagen min första skönlitterära bok blev publicerad. Då är man på något sätt med i spelet, ungefär som att säga att man är jurist för att man gått juristlinjen och alldeles oavsett om man arbetar som det eller inte. En gång godkänd, alltid godkänd.

    Det kanske inte är helt fel att reservera författarbegreppet för dem som blivit publicerade. Något att kämpa mot och glädja sig åt när det händer. Och något för dem som blivit publicerade att vara stolta över. Som vilket yrkesbegrepp som helst, där det ställs krav på viss prestation, oavsett om man själv tycker att det är rimliga och motiverade krav.

    Bloggar man om smått och stort och väver in egna reflektioner kan man väl kalla sig kåsör? Det epitetet var väl egentligen avsett för personer som skrev i tidningar och tidskrifter, men numera tycker jag att det borde gälla även dem som bloggar på ett kåserande sätt. Annars är man väl bloggare antar jag..? För att kallas poet tycker jag också att man skall ha blivit publicerad, men lyriker tycker jag att man kan kalla sig även om man inte är publicerad.

    För min egen del och min påbörjade roman kallar jag mig inte författare. Men blir jag en dag publicerad, då kommer jag absolut att göra det, från dag ett!

    Och apropå att man ”borde bli nåt”… Min egen mamma kallade mig lyxhustru häromdagen, och Fredrik (Annas man) har vågat fråga mig det som många undrar: vad GÖR du egentligen..??? Ingen ser att jag jobbar när jag skriver på min avhandling, och eftersom jag jobbade hemifrån när jag var egenföretagare med Magdas, så jobbade jag inte då heller. Jag var hemma, och därmed lyxhustru. Dessutom tyckte jag att det jag gjorde var roligt + att jag ofta valde att jobba kvällar, nätter och helger och var med barnen på dagarna eller ute och red (!), alltså hade jag inget ordentligt arbete!

    Jag vill väldigt gärna bli författare, men jag är (antagligen) inte beredd att skriva för att nå de stora massorna. Samtidigt gillar jag att arbeta hemifrån, och om det krävdes en anpassning av det jag skrev för att bli publicerad skulle jag nog överväga det. Jag skulle inte vara lika stolt över att vara författare, men hellre författare på de villkoren, än att arbeta inom många andra branscher.

    Mina spretiga tankar hit och dit..! Och det är inte säkert att jag tänker likadant i morgon 😉

    1. Ja, jag hoppas att jag inte varit otydlig, för jag har aldrig haft någon annan definition på författarskap. Det mitt inlägg handlar om är att idag vill många ”bli” författare – först i andra hand kommer det där att man (javisstja) ska skriva en bok först. Det har ingenting med skrivhantverk eller språklig talang eller brinnande berättarlust att göra – det handlar, lite som du säger, om en yrkesroll man lockas av.

      Jag känner mig inte hemma i den ”produktionsordningen” – vare sig som ”skrivare” eller läsare. Och det var i princip det jag ville ha sagt med mitt inlägg – och kanske borde ha varit tydligare med…

      Det där med vad folk ser en som, och etiketterar folk de inte ids sätta sig in i vad de egentligen handlar om – det säger mer om de andra än om en själv. Fast det är förbannat svårt att inte ta det till sig när det händer. *been there, got the t-shirt…* 😉

  4. […] jag för några veckor sedan läste min vän Jennys bloggpost Jag vill inte bli författare var det flera tankar som började forma sig hos mig. Det är för att hennes inlägg tangerar en […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.