Nyår blev alltså en märklig historia i dett Jennyanska residenset – och efter att ha gjort några håglösa försök att följa något filmiskt mästerverk, gav vi upp och beslöt ta seden dit vi kommit och se vad tyskar tittar på medan de inväntar tolvslaget. Vilket var schlager, skulle det visa sig.
Alltså – som svensk kan ju jag slänga mig med att kalla mig schlagernörd bara för att jag tycker ett Melodifestivalen är det roligaste som händer svensk TV på hela året, och att Eurovision Song Contest är en kul-turtradition värd att bevara genom att troget bevaka dess alla delfinaler, semis och kvasis hit och dit varje år. Men här i Tyskland är schlager något annat – här är schlager en genre, oberoende av nationella eller internationella musiktävlingar. Det är lite fascinerande, faktiskt. Så var det säkert i Sverige också för 10-20 år sedan, men numera ÄR schlager liksom synonymt med dessa musikevenemang och inget annat. Och en bra schlager enligt svenskt mått mätt ska ju definitivt inte låta som en schlager, utan mera som vilken poplåt som helst, typ.
Klippet är från någon sommarkonsert, men nyårsvarianten såg ungefär likadan ut. Och jag blir så fascinerad över den här artistfiguren. DJ Ötzi… Medelålders, skulle på något sätt kunna platsa som Hulk Hogans brorsa och utstyrd i slitna jeans, lärarkavaj och vit mössa (den är tydligen en gimmick, för den hade han på nyårskonserten vi såg också) – och så sjunger karln den smörigaste schlagern i mannaminne… Och i publiken uppstår spontan allsång.
Just allsången förtjänar faktiskt några ord bara den: Det är klart att man skulle kunna tänka sig att just det här är en konsert där allsång liksom ingår i konceptet – sådana program har vi ju faktiskt i Sverige också. Visst. Men – redan för några år sedan, när familjen semestrade i den hårt tyskinvaderade staden Bibione i nordöstra Italien (Åk inte dit förresten! Det finns inget italienskt kvar i den stan, ni kan lika gärna semestra i Tyskland…!) blev vi stående och fascinerat studerande det tyska kulturlivet i schlagerns och allsångens tecken: Det var på en sådan trottoarservering som kantar gatorna i de flesta turistorter, där man hyrt in en musiker, som satt och rev av den ena tyska schlagern efter den andra på sin keyboard. Och publiken älskade det – förstås. De satt där med sina pizzor (hurra för Italien!) och ölsejdlar och skrålade med i varenda låt, inte en strupe torr – eller tyst. Så det är något med den tyska folksjälen och allsång!
(Svenska charterturister gör mycket dumheter, det säger jag ingenting om. Men allsång sjunger de inte…!)
Lite senare under nyårsnatten, medan vi väntade på att 6-åringen skulle somna om efter nyårsraketerna, råkade vi hamna på en shoppingkanal, där man gjorde nonstop-reklam för en CD-box (ja, jag veeeeet – men det här är ju Tyskland, dårå…!) med bara schlager. SÅN schlager…
Som sagt – djupt fascinerande. Jag säger inte att jag tror att alla tyskar lyssnar på schlager här, men det är helt klart en levande musikgenre här – som jag knappt tror att ens dansbandsmusiken i Sverige kan matcha.
Ett stycke kulturell kollision, helt enkelt, på självaste nyårsnatten!
