2011:1

Det första inlägget för nådens år 2011, nyårsdagen, 1 januari. Det är något särskilt med en sådan här dag – den första dagen i något alldeles nytt. Och ändå – en dag som vilken som helst. Ja, förutom att allt är stängt och de enda som får jobba för högtryck är pizzabagarna. Men ändå. En dag – precis lika vanlig och precis lika unik som alla andra dagar.

Vår nyårsafton blev lite… melankolisk. Vi brukar oftast fira själva, och jag brukar tycka att det är helt okej – lite extra god mat och bubbel på gatan med grannarna vid 12-slaget, och det har varit ett skönt sätt att fira nyår. Jag vill inte ”festa in” det nya året, hellre prata och mötas in det – om nu någon förstår hur jag menar med det. Småskaligheten är viktig för mig – den är inte något jag vill kompromissa om. Ska den delas med andra måste den delas med andra som värderar den som jag. Hm, svårt att sätta ord på, märker jag.

Och det var ändå inte det jag skulle skriva om – för det som hände igår var att allt bara kändes helt fel. Jag hade varit (och är fortfarande) sjuk, och inte orkat planera eller förbereda någon nyårsmat. Maken hade fixat förstås – fast kanske inte exakt så som jag skulle ha gjort, vilket var helt okej eftersom jag själv inte varit i form att arrangera något mer avancerat än en ostmacka. Men på något sätt ställdes allt på sin spets. Jag fick hemlängtan. Längtan efter att stå där på gatan under Norra utposternas mörka himmel beslöjad av krutrök och stjärnkrevader, skåla med mer eller mindre förfriskade grannar – våra grannar.

Jag kan inte ens förklara vad som är så speciellt med det. Att längtan inte så mycket handlade om Norra utposterna – eller ens om grannarna där – i sig. Att det är en längtan efter en värld som är vår. Eller min. Jag tror inte att maken känner som jag i det här. Han har ju ett annat sätt att göra den här platsen till sin än jag har – jag som seglar runt i tillvaron utan att riktigt sitta fast någonstans, som själv måste skapa mening och göra mig fast vid bryggor jag själv navigerat fram till.

Och jag har nog inte riktigt varit så duktig på det där hittills. Inte riktigt fattat att det var viktigt. Jag behövde min eremittid och tog den – utan att riktigt se vad som tornade upp sig utanför grottan. Det gör inte så mycket. Jag hinner det sen. Det var bara igår det kändes… lite mycket.

Så – det blev en annorlunda nyårsafton. Vi hade det mysigt, fixade vår hummer och tog det lugnt som planerat – men mitt hjärta kändes tungt ändå. (Vilket givetvis bara underströks av att hummereländet inte smakade riktigt lika bra som det brukar göra hemma. Jag skriver upp Bong Hummerfond på Things to buy in Sweden…-sidan.) Just nu känner jag mest otålighet att få sätta igång med 2011 på riktigt – ändå vet jag inte om jag lyckades göra så mycket annorlunda idag som jag föresatt mig.

Men det lär ju vara 2011 även imorgon, har jag hört.

5 comments
  1. Han har ju språket och jobbet så han har ju vardagslivet redan. Du har ju fått bygga upp den biten själv med uppkavlade ärmar + att ställa om till pluggande, stadsbilskörande hemmafru. Så jag kan verkligen tänka mig att det är tufft. *kram*

    1. Tack fina! Jag tror att jobbet är den viktigaste faktorn – även om min tyska antagligen låter som ett grammatiskt lapptäcke så börjar den ju åtminstone kunna tjänstgöra som kommunikationsmedel.

      Men gud så jag saknar att jobba! Jag trodde inte att jag skulle säga det – och framför allt inte så fort. Men det gör jag. Mest småprat och ”tillhörighet” – intellektuell stimulans har jag ju här också, även om det är på ett annat sätt.

  2. Skönt att du börjar göra dig förstådd i alla fall, det måste ju varit jättejobbigt i början. Eller det vet jag ju i och för sig att du sagt.
    Tänk om internet inte fanns, hemska tanke! 😉

  3. Hoppas du snart mår mycket bättre ock kan få ut mer resten av året, det har ju precis börjat (som du var och nosade på).

    1. Tack – jorå, det ska nog arta sig! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.