I Fånen har jag en app som genom att telefonen placeras i sängen när jag sover, ska känna av mina rörelsemönster och därmed beräkna hur djupt jag sover under natten, för att kunna väcka mig på skonsammast möjliga sätt på morgonen. Det är en trevlig app, som dessutom redovisar prydliga grafer över sömndjupet. Till en början fick den mig att självmant prioritera upp sömnen, eftersom det blev så smärtsamt uppenbart hur dåliga sömnvanor jag hade. Eller ja, har – för den initiala förbättringen verkar ha klingat av som ett nyhetens behag, och nu är det nästan lika illa igen.
Det rakt motsatta, att brutalt slitas ur den djupaste och tyngsta sömnen, är skälet till att jag är uppe i natt. Maken hade varit på firmafest, och jag hade av okänd anledning råkat låsa sjutillhållarlåset på dörren – så att han inte kom in utan var tvungen att ringa, kanske en timme efter att jag somnat och just befann mig i nattens första och djupaste REM-sömnpass.
Ack plåga! Ack förvirring! Var är jag? Vem är jag? Och vad fan är det som låter?!
Jag är dödstrött, men hjärtat pickar på i hundranittio, ännu upprört efter chocken, och vägrar lugna ner sig. Don’t try this at home, folks. Jag kan verkligen inte rekommendera det.
