Tänk om allt är en illusion och ingenting existerar?
Då har jag definitivt betalat för mycket för min matta.
(Woody Allen)
***
I fredags satt jag och pratade med några andra svenska – och en finsk – medföljarfruar/mammor på bästa fiket Due Baristi. (Det gläder för övrigt en gammal kaffenörd som mig att även andra fastnar för det där stället – även om det innebär att det blir svårare för mig att använda det som reservkontor…!) Det var trevligt – det blir ju lite slumpvisa bekantskaper mellan människor som vars enda egentliga gemensamma nämnare är att man är utkastade i en främmande värld. Väldigt olika personligheter, väldigt olika referensramar, helt enkelt väldigt olika på väldigt många sätt. Men samtidigt finns ju de gemensamma nämnarna i form av erfarenheten att vara här, förstås.
En av dessa kvinnor har nyligen börjat jobba här i Hamburg, och en del av samtalet handlade givetvis om det. Jag tror att det var jag som frågade något om att stanna kvar i Hamburg – och menade ”givetvis” om de tänkte stanna några år till. Men när hon svarade förstod jag att hon pratade om att stanna permanent, att låta Hamburg bli familjens hemstad och fasta punkt i världen.
Då svajade någonting till inom mig. Cirklar rubbades.
För i ljuset av det hon pratade om blev det så tydligt hur overkligt alltihop är för mig fortfarande. Ingenting härnere är ”på riktigt” – det är som att alltihop bara är på låtsas. Jag har klivit ur mitt liv – utan att för den sakens skull ha klivit in i något annat. Jag bara bara klivit ur. Punkt. Ut i ett vacuum, ett ingenmansland, en dröm – utan att därmed mena vare sig önskedröm eller mardröm, bara något overkligt och surrealistiskt.
Jag lägger inga värderingar i den här känslan – det är mer en iakttagelse. ”Jaså är det SÅ jag känner det, jahaja.” Något jag plötsligt blev medveten om på ett nytt sätt. Det GÅR inte riktigt att lägga värderingar i något som inte är på riktigt, om ni förstår hur jag menar. Men det är en oerhört märklig känsla, alltihop.
Och jag har inga dyra mattor att relatera den där insikten till, som Woody Allen i citatet – men det sprider åtminstone lite aha-ljus över saker jag gör och prioriterar och klamrar mig fast vid. Mönstren, de kända fasta punkterna (varav Due Baristi definitivt är en!), kursarbetet. Fixstjärnor i vacuumvärlden.
Nåväl. Människor är olika. Det finns säkert de som flyttar och ”landar” i samma andetag, ”wherever I lay my hat, that’s my home” och allt det där. Och så finns det de som famlar runt i sitt privata, interna vacuum ett bra tag, klamrar sig fast i vad de råkar hitta – och så småningom möjligtvis upptäcker att de nog har fast mark under fötterna trots allt.
Frågan om vilken grupp jag antagligen hör hemma i lär inte generera några vidare höga odds, eller hur…? 🙂
Det var lite så jag kände när jag bodde utomlands. Att det liksom inte var på riktigt, någon slags surrealistisk upplevelse. Och sen när man kommer hem upptäcker man att allt har fortsatt som förut medan man var borta och då blir det ännu konstigare. Eller ja, det var så det kändes för mig.
Ja… och jag tycker att det är lite surrealistiskt att bara tänka på livet ”hemma”. Att det fortsätter, som om ingenting har hänt, fast jag är här – i låtsasvärlden – och mitt riktiga liv är där, men det märks inte ens att jag inte är där! Det där låter säkert oerhört egocentriskt, och sådan är jag egentligen inte – men… Ja, konstigt känns det i alla fall!
Hur länge är det sedan du flyttade hem igen? Nyss eller länge sedan?