I förmiddags satt jag på kontoret och funderade på fenomenen kreativitet och inspiration. Högaktuella grejer – både med tanke på mitt förra inlägg, och som utvecklingspotental för mitt nuvarande jobb som ”författarstudent”.
(Fast Mittuniversitetet är vääldigt noga med att poängtera att kurserna på intet sätt ska tas som författarkurser, utan akademiska kurser i litteraturvetenskap, där examinationen utgörs av egna skrivövningar. Jojo. Det känns som lite hängslen-och-livrem-lösning för att inte ”ha lovat” för mycket – och är onekligen lite trist när det handlar om en (eller två) grundkurser som inte leder till någon som helst examen. Tänk dig att du går en kurs i tyska – och skolan deklarerar att du inte ska förvänta dig att lära dig tyska, utan se kursen som en ren grammatikkurs…)
Jag börjar så smått försöka lösa upp knutarna som håller min ”känsla av kreativitet” fången någonstans i ett mörkt skrymsle. Jag vet inte hur ingående ni studerade bilderna i förra inlägget, men någonstans mitt på den med småjävlarna stod det ”Stress dödar” – och det gör den. Stressen. Dödar. Dels dödar stress rent bokstavligt förstås – men den dödar också sådana mjuka värden i livet som kreativitet, glädje och närvaro.
Och innan nån börjar prata om positiv och negativ stress, låt mig poängtera att jag inte tror ett dyft på någon positiv stress. Är det positivt, så är det inte stress. Yrande om ”positiv stress” är en chimär, ett samhällsdistribuerat opiat, som ska få dig att klandra dig själv när du reagerar negativt på det som påstås vara ”positiv stress”. Det är en högst mänsklig form av Kejsarens nya kläder – men det är ett spel med ditt liv och ditt välmående som insats.
Utmanande arbetsuppgifter är inte i sig stress. Stressen uppstår när det är utmaning-utmaning-utmaning-utmaning – utan tid/rum för återhämtning och återbalansering. Stress är en yttre situation som utgör en påfrestning för kropp, psyke och själ. I ”grundutförande” är vi rustade för sådana tillfällen, väldigt väl rustade till och med. Vi är inte rustade för att leva i ett ständigt stressat tillstånd, men det är sådan världen vi skapat omkring oss är idag. Alla dessa ljud, alla dessa intryck, alla dessa roller vi ska klara, allt vi ska hinna med, allt vi vill hinna med, allt vi ska uppnå, uppleva, hinna, fixa, köpa, känna, lära, göra… Vi har skapat en miljö och en samhällsstruktur som bygger på stress som en mycket fundamental byggkloss. Och sen undrar vi varför vi blir sjuka…
Hursomhelst, det var inte det jag skulle ta upp nu, även om jag är övertygad om att eftersom kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra, så är det här en pusselbit i helheten. Men det som slog mig där jag satt i morse – och läppjade på min cappuccino, funderande på Julia Camerons gamla slagord ”Fyll visthus och bodar” (som jag skrivit om förut, bland annat här) och var jag ska hitta inspiration att fylla mina visthus och bodar med – var att vi också bygger ett samhälle där inspiration inte riktigt ryms.
Jag började fundera på konstmuséer och gallerier och liknande för inspiration – men det kändes inte alls särskilt inspirerande. Gallerier är inte mer inspirerande än vilket snofsigt varuhus som helst – det är ett mammons tempel som så mycket annat. Konstmuséer kan vara trevliga – men de påminner också i hög grad om högtidliga kyrkomiljöer. Där förvaras den heliga konsten, och man går omkring därinne som om man har en eldgaffel… eh, längs ryggraden, och alltihop kommer att präglas av en ytlighet som är mycket långt ifrån den slags inspiration som jag söker.
Jag tänkte att allting handlar bara, uteslutande, enbart, om ekonomi. Är det en bra idé ska det tjänas pengar på det. Och det innebär att det utrymme som borde ha funnits för inspiration, batteriladdning, mänskliga upplevelser – det utrymmet upptas istället av ren konsumtion. Produkter att köpa, tjänster att hyra. Allt utlovas göra dig lyckligare, mindre stressad, mer kreativ, mer lyckad, mer av allt. När det du egentligen behöver kanske är att hitta in i dig själv.
Jag märker det på mig själv – när jag känner mig oinspirerad, vilsen och låg blir impulsen blir att jag lockas att köpa saker, för det är det som FINNS. Tillgängligheten av varor och produkter och alla dessa infernaliska ”budskap” som trycks på mig i egenskap av högt ärad konsument – allt det där gör att jag tappar kompassriktningen över vad det egentligen är jag vill ha. Vad jag verkligen behöver – i det här fallet, vad som verkligen skulle inspirera mig.
Tänk dig själv olika slags avkopplings-, rekreations- och inspirationsaktiviteter i världen runt omkring dig- hur många av de idéer du får involverar någon form av penningtransaktion a.k.a konsumtion?
Jag säger inte att konsumtion är det enda som finns. Allt finns, bara man letar lite. Men det är ju just det där – konsumtionsmöjligheterna finns ständigt under näsan på dig, allt annat får du leta efter – och för att leta måste du veta vad du letar efter. Då blir det genast svårare – och desto lättare att falla för det du ser framför dig – konsumtionen.
Jag vet inte om jag hade så mycket till poäng med det här inlägget. Jag tänkte på Julia Cameron också, under mina förmiddagsfunderingar på kontoret. Framför allt tänkte jag på hennes ”konstnärsträffar”. När jag försökt följa The Artist’s Way har det alltid fallit på konstnärsträffarna. Morgonsidor kan jag väl till nöds få ihop (fast det var enklare innan barnen dök upp) – men konstnärsträffar är svårare. Jag tror att det som komplicerar saken är just det här med inspiration kontra konsumtion. Jag kan inte konsumera mig inspirerad – även om jag stundtals inbillar mig att jag kan det. (Och antagligen är i rätt gott sällskap i den tron…!)
***
Jag läste ett intressant inlägg om helt andra saker igår. Tyvärr är texten inte tillgänglig längre, så jag kan inte länka till den, men den handlade (fritt ur mitt skrala minne) om hur man utvecklar beteenden som ”skydd från verkligheten” – ett sätt att ducka ansvaret för sitt eget liv. Texten handlade inte alls om inspiration, kreativitet och eventuella demoner och småjävlar – men någonstans känner jag att det griper in i det här också. Det och det jag skrivit tidigare om att det egentligen är betydligt bekvämare att ha en dröm att gå och putsa på, än att riskera att krossa drömmen under försöken att förverkliga den.
Vi gör mycket, vi människor, för att skydda oss från sådant vi är rädda för – om det sen är att följa drömmar eller helt enkelt ta tag i verkligheten sådan den är. Hänger upp oss på fel saker, jagar chimärer, låter livet rinna oss mellan fingrarna för att vi FÖRST ska göra något annat – fixa något. Göra karriär, gå ner i vikt eller renovera sommarstugan. Eller nåt helt annat.
Och det finns alltid en ursäkt för att inte skapa, alltid en dum röst som pratar smörja någonstans i bakhuvudet och säger att man inte kan. Men man väljer själv om man vill lyssna eller ej.
