Bah. Eller bäääh.

Jag vet inte hur noga ni följer förändringar i länklistorna här på sidan (förmodligen inte), men i förra veckan hittade jag och lade genast till Kal Barteski här.  Hon gör fina saker, men mest av allt skriver hon befriande om kreativitet. Jag blir glad av hennes inlägg, även om min egen kreativitet verkar ha baklåst sig både baklänges och framlänges just nu.

Idag hittade jag till exempel det här lägget – prydd med den här bilden (smyglånad utan tillstånd, men i syfte att göra reklam för konstnären själv, så jag hoppas att det går för sig!):

Bild: Kal Barteski

If you put fences around people, you get sheep. Igenkänning, någon? Jag skulle tro att det där gäller i många av livets skrymslen och vrår. Och inom många av oss också.

Mig sätter bara jag själv stängsel omkring just nu, men jag gör det uppenbarligen väl – för jag känner mig verkligen som ett okreativt får just nu. Allt går så förjordat trögt! Jag har INGEN inspiration, ingenting att säga, ingenting att skriva, ingenting att berätta, vare sig i skrift eller bild eller annat. Och detta händer NU! Nu när jag äntligen skulle…!

Kloka människor har sagt att det är sådär, att psyket funkar så – när man drömt om något länge, och till slut får det, så kan man inte alltid helt spontant hantera det. Och så är det verkligen för mig just nu.

Vadå skriva? Skulle jag? Varför då? Har jag sagt det? NÄR då?? Bäääääh…!

Jaja. There is no spoon. Och inget stängsel heller för den delen. Jag hoppas bara att det här gamla fåret inser det innan hon bräkt sig genom det här året till ingen nytta. DET skulle Luther, den lede fan, gilla.

(Jag får göra en disclaimer för att återupprätta den arme Luthers rykte. Måhända var den historiske Luther en gladare lax än de illasinnade svador jag tillskriver honom, men egentligen är det förstås inte honom jag syftar på. ”Min” Luther är min privata demon, som består av prestationsångest och normativa skuldkänslor i ungefär lika delar – allt det där som gnager i en och får en att känna sig som en… ”liten lort”, som någon skulle ha kunnat uttrycka det. Alla såna känslor som får mig att känna mig liten och värdelös – bildar min demon. Min Luther. Förlåt Martin – ta det inte personligt.)

1 comment
  1. En skrivövning som satte fart på mig en gång i tiden löd: ”Skriv ner en berättelse från din barndom. Och du måste ljuga minst en gång.”

    Detta antagligen för att jag HATAR att skriva om min barndom. Jag tycker helt enkelt inte att den innehåller något intressant drama som jag vill dela. Och genom att skriva om något jag inte gillar, och dessutom försöka tvinga sig att hitta på (jag ÄLSKAR ju att hitta på, men nu när det lät som ett tvång, så blev det svårt, då ville jag helt plötsligt skriva sanningsenligt), så alltså insåg jag att uppgiften var helt dömd på förhand att misslyckas. Och just därför kunde jag överkomma prestationsmonstren.

    Men du triggas kanske av helt andra saker. Hm, kanske genom att just måla upp och fortsätta beskriva ett prestationsmonster (http://stillheten.files.wordpress.com/2008/01/prestationsmonstret02.gif?w=500) – jag tycker du gör det jättebra med din antikompis här i bloggen. En tanke jag funderar över (rent på riktigt också, alltså) är: hur ser han ut när man är barn? För jag märker att han finns där, också när jag pratar med egna största barnet … Skulle vara intressant att reflektera kring.

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *