Jag städar skrivbordet och undrar vem i höga håvete av husets två inneboende terrorister som lagt en hel hög småsten (och inte fullt så små stenar faktiskt) på mitt bord. Sen minns jag. Det är ju jag. Och stenarna är de där mjuka, vackra, magiska stenarna från den kroatiska stenstranden i Rovigno. De ter sig inte riktigt lika magiska här – torra som fnöske, belysta av småsjukligt gult glödlampsljus – måste jag säga…
Ack ja. Det är lite som blommorna man plockade som barn, som var så fina och man ville ta hem dem – och sen hängde de där och slokade över kanten på glaset man ställde (sic! ordval) dem i.
Tre av dem får stanna ett tag – resten får väl gå till sälla jaktmarker i Hamburg…!
Kan man inte få se dem på bild? =)
Jo. Det kunde man. Om inte Bloggografen var en sån lat bloggograf, som dessutom verkar ha gått halvt i ide just nu… *rodnar skamset*
Jag tar alltid med stenar hem också, jag brukar lägga dem i en glasburk
Klok idé med glasburken – jag får rota i glasinsamlingskassen i köket om där finns nåt respektabelt…
Hallå! Vilken trevlig blogg… jag måste definitivt börja läsa dig. Och jag tar också med mig stenar hem – och brukar göra som Ellinor, lägga dem i glasburkar. Enkelt att ”damma” också, bara att skölja ur och lägga tillbaka dem.
Tack – vad roligt att höra! Och du är så välkommen så. Just nu är här lite okaraktäristisk stiltje, men det brukar gå över, så… Jag säger som Arnold Schwarzenegger: I’ll be back!