Största milstolpen – hittills

Bloggpausen råder fortfarande, men jag råkade inse vad det är för datum idag, och måste kommentera/reflektera. 22 augusti. 6 månader efter 22 februari. Ofattbart. Är det ett halvt år sedan vi kom? Har en sjättedel av vår planerade utlandsvistelse redan gått??

Jag hade nog förväntat mig att vi skulle känna oss mer hemma vid det här laget. Att tyskan skulle sitta som en smäck (automagiskt sisådär!) och livsvisdomen vara ständigt närvarande i vårt nya avstressade liv. Istället sitter jag här, efter 6 månader som utlandssvensk, och känner mig fortfarande som en turist på villovägar. Som om vi helt enkelt glömt bort att åka hem. Andra jag pratat med, som varit utomlands länge, de pratar om omställningen att flytta hem igen, och bära med sig allt man hunnit vänja sig vid i sitt nya land, och att den omställningen är väl så svår som den vi går igenom nu. Det har jag svårt att relatera till.

Tyskland är mer annorlunda Sverige än jag hade räknat med. Inte bara i krångel och byråkrati, och det uråldriga sättet att förhålla sig exempelvis till nya medier (tyska webbplatser är generellt sett bland det mest meningslösa som finns – samma teknik som vi använder i Sverige finns givetvis här, men förmågan att använda den på ett sätt som rimmar med användarnas behov och stösta möjliga nytta verkar lysa med sin frånvaro), eller andra nymodigheter, utan också i människors sätt att förhålla sig till varann, och världen omkring sig. Jag funderar på om det finns ett konstruktivt drag i det som vi kallar gnällsvensson-mentalitet, där vi som svenskar inte drar oss för att kritisera sånt vi inte gillar, och ställa krav på förbättring.

Den första kulturchocken man drabbas av när man kommer till Tyskland är insikten om att man kan ta sina VISA och MasterCard och stoppa dem långt ner i strumplådan – här har man ingen nytta av dem. Det finns några, ytterst få, ställen som tar sådan plast – här ska man istället ha ett lokalt utfärdat bankkort.

Idag skulle jag beställa ett abbonnemangskort via lokaltrafikens webbplats (en av de något mindre värdelösa sajterna faktiskt – tack och lov) – och i Sverige hade jag helt enkelt knappat in mitt kortnummer (eller ännu enklare, vilket så smått börjar bli vanligare även i Sverige: klicka på Betala-knappen i mitt Paypalkonto) och så hade saken varit klar. Här måste jag ange bankuppgifter – OCH sen visade det sig att betalningen antagligen inte kommer att godkännas, eftersom jag inte har ett EGET konto, utan angav makens konto. Det är ju han som står för fiolerna i vår familj – och så är det ju i drösvis av tyska familjer, men ändå måste jag, som ett slags legitimation, ha ett eget bankkonto att månadsvis debiteras från. Bara för att det ska stå mitt namn på busskortet!

Utan att värdera (fast det gör jag förstås, innerst inne – jag är ju inte mer än människa), kan jag väl säga att det är mig främmande. I varenda tum, och varenda millimeter är det mig främmande – och jag kan inte se hur det ska kunna bli mig ”icke-främmande”. Jag ser det bara inte. Jag försöker tänka mig in i vad jag kommer att kollidera mot av svenska vanor och seder när vi återvänder hemåt om fem halvår till – men jag kan inte urskilja något. Självklart kommer jag att sakna möjligheten till time-out mitt i livet, och möjligheten att fokusera både på mina egna livsdrömmar OCH på barnen och familjen – på ett sätt som var omöjligt att få in i livspusslet i Vallentuna. Visst – det blir en stor förändring när vi flyttar hem igen.

Men för det första är jag ganska övertygad om att jag vid det laget är färdig-time-outad, att jag snarast kommer att längta efter att jobba ”på riktigt” igen. Och för det andra har den saken inte med den tyska kulturen att göra. Den saken hade varit densamma om vi hade flyttat till Köpenhamn eller London eller vartsomhelst, med motsvarande villkor.

Hm. Det låter gnälligt det här – och det är det kanske också. Jag är definitivt inte färdiglandad, och kanske börjar det gå upp för mig att jag inte kommer att bli det heller. Inte på det sättet som jag hade trott att jag skulle.

4 comments
  1. Lite uppmuntran från mig som varit utlandssvensk i 3 halvår då.

    Låt det ta tid! För det gör det. Och egentligen är det så att den lånade lägenheten aldrig blir hemma, inte hemma på riktigt även om vi säger åka hem vare sig vi åker till Sverige eller Kina. Och ibland har man dagar då man bara vill sparka ner varenda kines och sätta sig på nästa plan för de är ju så inihel-te dumma i huvudet. Tills man möter nästa kines som är hur snäll och trevlig som helst.

    Vanor. Vi människor är ju vanemänniskor och det krävs för att vi ska må bra tror jag. Skaffa dig vanor som du kan hänga upp din lediga tid kring. Jag är imponerad av människor som orkar vara medföljande för det är inte så lätt som folk tror. Själv är jag övertygad om att jag skulle blivit knäpp om jag inte hade haft mitt jobb. Fast det är klart, jag kunde blivit en jäkel på mahjong:-)

    Sen, den som du faktiskt kan ändra redan idag. Se möjligheterna istället för problemen. Det är så lätt att inte se skogen för alla träd. Inse att du faktiskt har det väldigt bra, du har tak över huvudet, dina barn är friska, du kan ägna mycket tid åt sånt som utvecklar dig själv just nu medan din man drar in till brödfödan. Gnälla får man göra ett par timmar, men sen får man rycka upp sig och gå vidare i livet. Det blir ju trots allt inte roligare än man gör sig!

    Kramar Vickan
    Floskeltoppens okrönta drottning

    1. Ah – uppmuntran på ren svenska: Sluta gnälla och ryck upp dig…! 😀

      Det som spökar är, som det varit hela tiden, språket och isoleringen som blir följden när man inte kan kommunicera ens de enklaste saker i sin vardag. Jag har vänner här, det är egentligen inte så mycket den sortens isolering, men det där att gå omkring som i en bubbla vart jag går – instängd i att bara med ansträngning förstå vad folk säger, och även om jag förstår ändå inte kunna svara. JAG blir helt anonym, ett socialt svart hål.

      Jag har nog aldrig tänkt på det, hur mycket energi som ryms i såna där vardagsmöten – skoja lite med kassabiträdet i affären, kunna ställa enkla frågor i butiken om det jag ska köpa (jag har varit på väg att köpa iPhone sen vi kom, men det är så jäkla krångligt när man inte kan ta sig igenom det finstilta att det blir aldrig av!) eller faktiskt kunna småprata lite med personalen på stamfiket, inte bara under stapplande mummel köpa sitt kaffe och gå och sätta sig. JAG blir anonym på ett sätt jag aldrig reflekterat över. (Lika lite som jag reflekterat över att det är en del av min identitet att jag gör sånt. Jag menar… för många är det fullt tillräckligt att köpa kaffet och gå och sätta sig, vadå småprata? Men jag måste få småpratet också, annars är det inte riktigt JAG som köpt kaffet – om du förstår hur jag menar…!

      Och vad gäller att lära sig språket, så ÄR jag ju nu inskriven på en tyskakurs som börjar i september – och jag HADE inte kunnat klämma in en kurs i våras utan att stressa mig till vansinne. Då var vi verkligen mitt i omställningsprocessen, hela familjen. Så alltihop följer ju den process som det MÅSTE följa – det är egentligen mest mitt usla tålamod som spökar och vill ha ALLT, NU! 🙂

  2. Prova att lära dig kinesiska då… Så på typiskt svenskt manér, sluta gnäll – det finns de som har det värre;-)

  3. Sick of obtaining low amounts of useless visitors to your site? Well i wish to tell you about a new underground tactic that makes me personally $900 on a daily basis on 100% AUTOPILOT. I could truthfully be here all day and going into detail but why dont you merely check their site out? There is a excellent video that explains everything. So if your seriously interested in producing effortless hard cash this is the website for you. Auto Traffic Avalanche

Lämna ett svar till Vickan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *