Halvårstankar

Sista kvällen före semestern – eller sista av semestrarna för den här sommaren. Fast jag skulle inte påstå att resa ensam med två trotsterrorister borde betecknas just ”semester”, direkt. Men det får vara hur det vill med den saken – imorgon bär det av igen. Saaben styr sydost längs Autobahn (A7), genom Tyskland, Österrike, Italien, Slovenien och slutligen Kroatien. Maken ska jobba imorgon, men vi åker direkt när han kommer hem – skönt att komma iväg och lägga några mil bakom sig. Övernatta måste vi göra i vilket fall som helst – inte ens på Autobahn fräser man ostraffat 130 mil på en dag, inte med kids i baksätet.

Mitt mentala kalenderår har alltid sträckt sig från sommar till sommar snarare än nyår till nyår, vare sig jag pluggat eller jobbat. Det känns helt enkelt mest logiskt så, för mig. Det innebär att sommaren är mer än en sommar, det är en årlig milstolpe – en tid för reflektion och framåtblick.

När sommaren är över börjar höstterminen – jag ska läsa litteraturvetenskap, Kreativt skrivande. Det vet ni redan, så mycket som jag pratat om det. Men har jag berättat om hur jag börjat bäva för det? Jag som gått ett helt (eller ett halvt, får man hoppas) liv och drömt om skrivarlivet – men aldrig lyckats få till det, förutom i bloggform och det… gills faktiskt inte. Nu får jag ett helt år då skrivandet är mitt arbete – en dröm går i uppfyllelse.

Och jag bävar.

Att förverkliga drömmar är antagligen något av det mest skrämmande en människa kan göra. Drömmen är en trygghetsfaktor i sig, vi har den där drömmen, plockar fram den ibland, pysslar om den och putsar lite på den – och ställer tillbaks den på dess plats på vår finaste piedestal. Att försöka förverkliga är att riskera att drömmen går i kras – att den visar sig vara en ohållbar illusion, ingenting att bygga på. Och det finns bara ett sätt att få veta – ett sätt, utan återvändo. Och då är det tryggare att låta bli.

Men jag ska inte låta bli. Man kan inte låta hela livet bygga på visioner man inte vågar tro på, drömmar på piedestaler.

Jag hade fler tankar, men de verkar inte vilja låta sig formuleras såhär mitt i natten. Mitt trötta huvud behöver sova några timmar, så att jag kan tänka klart imorgon när jag försöker komma på om jag glömt packa något. De väskor som är packade hittills är redan nedstuvade i bilen, så det är ett stort projekt om man måste leta efter något just nu…! Däremot känner jag mig rätt laid-back vad gäller glömda saker – det ordnar sig nog ändå, även om någon småsak glöms kvar.

Åtminstone så länge böckerna inte tar slut…!

2 comments
  1. Det är ingen nyhet för dig att jag gillar hur du skriver. Men denna gång var jag tvungen att läsa detta stycke tre gånger på raken:

    ”Att förverkliga drömmar är antagligen något av det mest skrämmande en människa kan göra. Drömmen är en trygghetsfaktor i sig, vi har den där drömmen, plockar fram den ibland, pysslar om den och putsar lite på den – och ställer tillbaks den på dess plats på vår finaste piedestal. Att försöka förverkliga är att riskera att drömmen går i kras – att den visar sig vara en ohållbar illusion, ingenting att bygga på. Och det finns bara ett sätt att få veta – ett sätt, utan återvändo. Och då är det tryggare att låta bli.”

    Den säger precis som det är – rakt upp och ned!

    1. Haha – min första tanke när jag läste din kommentar: ”Herregud, skriver jag så obegripligt?!” 😀

      Tack för komplimang – själv våndades jag lite över det där nattliga inlägget (som jag våndas över ALLA nattliga inlägg) eftersom jag tyckte att jag var för trött för att skriva något vettigt…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.