Bortom bokstavsetiketten

Idag skrev jag såhär på Facebook:

”Jag känner killen som skrev den här artikeln. Han är tokaspig och störtskön på en och samma gång, och det ligger ingen som helst motsättning i det! Läs artikeln, den är bra – och viktig!”

Och efter moget övervägande har jag nu beslutat mig för att jag ska skriva samma sak här. För det här handlar om hur vi förstår, och accepterar varandra. Vad det heter kan egentligen kvitta lika – men vi människor är förbannat snara att peka finger, vända ryggen eller rynka på näsan åt varandras egenheter. Det där har jag skrivit om förut. Säkert fler gånger, förresten.

Just Aspergers har varit på tapeten en hel del den senaste veckan. Den här debattartikeln (som för övrigt också är bra. Och läsvärd. Och viktig) handlar om hur Aftonbladet i en osedvanligt förvirrad artikel i princip pekar ut Asperger-diagnosen som skäl att Ragnar Nilsson mördade tre personer ur sin familj – och därmed ger tidningen skjuts åt gamla fördomar om att personer med aspergers syndrom är känslokalla maskiner utan förmåga att förstå och relatera till människor omkring sig.

Och Aftonbladet är inte ensamma.

Jag minns själv en dokumentärserie – gudgive att det åtminstone inte var på SVT, men jag minns faktiskt inte vilken kanal som sände smörjan – som handlade om grova våldsbrott och de psykiatriska diagnoser som påverkat eller, som det framstod i programmet, rent av drivit gärningsmännen till brott. Sensations-TV, av värsta slaget. Fast på den tiden var jag själv så illa påläst att jag inte begrep bättre än att gå på eländet.

Jag skäms att erkänna det, men så var det. Jag satt där i TV-soffan och förfasade mig över att människor kunde vara helt känslomässigt avstängda och istället hysa en rent teknisk fascination för brottets utförande eller människans inre anatomi och annat som de tog upp i programmet, alltihop mycket effektfullt berättat – med dramatiserade avsnitt och Hasse Aros (då borde det ha varit TV3, eller?) torra berättarröst mot en fond av stämningsskapande bakgrundsmusik.

Mitt arma nöt som gick på det. Men jag var knappast ensam om att köpa TV-programmets effektsökande, stereotypa och fördomsskapande skildring. Och det är där problemet ligger. För idag vet jag bättre. Men de flesta som såg det där TV-programmet för en massa år sedan – de vet inte bättre nu än de gjorde då. För dem är det där programmet fortfarande Sanningen. Det enda de vet om saken.

Men jag ska berätta min sanning för er som läser här: Några av de absolut bästa, mest pålitliga, engagerade, empatiska (ja!) och helt enkelt störtskönaste människor jag känner har Aspergers syndrom. De är sinsemellan (givetvis) lika olika som du och jag – men en sak har de faktiskt gemensamt, för mig: Jag vet att dessa vänner kommer aldrig att svika eller såra, aldrig spela ut dolda agendor, ta fulpoäng genom att förhäva sig på andras bekostnad eller säga A när de menar B.

Som Börje skriver i sin artikel på Newsmill, handlar Aspergers syndrom om ett annorlunda sätt att processa information och intryck från omvärlden. Att tolka ”det dunkelt sagda” blir extra svårt, kräver extra mycket energi och lämnar extra stor felmarginal. Men ärligt talat – vore det inte enklare, för alla, om vi bara kunde vänja oss vid att säga vad vi menar för att göra oss förstådda…? Några människor har ett större behov av tydlig struktur än andra – men handen på hjärtat… vem är inte hjälpt av tydlighet och struktur? Den autistiska förmågan att fastna i specialintressen – är för mig en fråga om ett ganska charmigt nörderi, och dessutom en spännande källa till okonventionell kunskap. Du anar inte vad aspies kan ha koll på…!

Jag gillar Börjes rubrik. ”Jag lider inte av Aspergers syndrom”. Med betoning på ”lider”. Jag lider inte heller av att umgås med människor som har Aspergers syndrom. Det är ett slags ”annorlundaskap” med flera positiva sidor – om man bara förmår se bortom etiketten, och kanske bortom sin egen snäva förväntansbild också. Och det är tyvärr där vi ofta brister. Där det finns en etikett väljer vi etiketten framför att skapa oss en egen uppfattning, ta in helheten och förstå den som den är.

Läs de där artiklarna. Börje Frylmarks på Newsmill och Henrik Ragnevis på Aftonbladet. De är bra, och de kan göra dig till en klokare, mer nyanserad människa. Och så lita aldrig på något du hört på TV3 – inte ens om det var Hasse Aro som sa det… 😉

5 comments
  1. Mycket intressanta debattartiklar båda två, som i alla fall ökat min kunskap i ämnet.Tack för länkar!

    Det är väldigt olyckligt att media så ofta i sin iver att hitta orsaker till brott gör det så klumpigt och okunnigt att de pekar ut olika diagnoser eller grupper av människor fast det är helt uppenbart att det är en särskild individs sammansatta personlighet (där det förstås är oändligt många saker som spelar in) som lett fram till händelsen.

    Det är lika smart som att säga att om en snickare rånar en bank så är alla snickare bankrånare. Tyvärr drabbar det ju inte bara människor som har Aspergers, utan många som har psykiska sjukdomar eller överhuvudtaget bara på nåt sätt, avsiktligt eller oavsiktligt, ”avviker från normen”. Det som andra inte känner igen eller förstår pekas ut som orsaken, fast det i sig kanske egentligen inte alls är avgörande.

    Det intressanta är ju att det förmodligen görs av en enda orsak. Viljan att förklara saker som inte går att förklara – sätta etikett på och sortera människor, deras psyken och deras handlingar. Skapa ordning i kaos. Lugna med att det finns ”orsaker”. Så jag tror det beror på lika delar okunnighet och hur konstigt det än kan låta – välvilja.

    Men som vanligt så har jag lite större tilltro till media (även Hasse Aro) än genomsnittet. Men det beror väl också på att jag vet att den största delen av all info som kommer till oss genom olika kanaler är förenklad, fördummad, filtrerad till den grad att det krävs egen analys, källkritik och kritiskt tänkande för värdera den. Mitt enda råd är alltid – tänk själv. Så jag skulle föreslå att alla bildar sin egen uppfattning om Hasse Aro. Och Efterlyst. Och Tv3:s dokumentärserie ”Ondskan”. 😉

    1. Jo, det var väl ungefär vad jag menade – även om jag tog mig friheten att raljera liiite med TV3 där… 🙂 Men ja. De anrättningar media serverar är ingalunda någon ”naturlig råkost” av sanning, utan tillagad enligt rätt avancerade recept, för att göras aptitliga och lättsmälta för målgruppen.

      Tyvärr är det väl så att målgrupperna kommer hem trötta från jobben och helst bara vill stänga hjärnorna och låta TV servera färdigtuggat – så jag tror att bristen på egna uppfattningar är rätt betydande när det gäller TV-program av det där slaget. Orka, liksom – när det inte handlar om folk man känner. DÅ börjar man givetvis tänka steget längre.

      Men jag förstår hur du menar med välviljan, och jag håller med dig. Men det blir fel ändå. Det positiva med den saken är att det får personer som Henrik och Börje att rycka åt sig sina tangentbord och börja skriva – och det är ju bra.

  2. Tack för fina ord, vännen! Härligt att läsa. Länkade till just denna postning i senaste artikeln, för jag tycker att många fler borde läsa den här postningen 🙂

    1. Tack detsamma! Jag såg länken innan du hann kommentera – ibland är man snabb serru!

      Känner mig hedrad – en länk i en bra artikel är fina grejer det!

Lämna ett svar till evilbunny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *