Himmel & Ord

Språket eller berättelsen? Hönan eller ägget?

| 6 kommentarer

För länge sedan läste jag någonstans, att det finns två olika sätt som förlagsredaktörer bedömer inkomna manus. (Grovt räknat, givetvis. I själva verket antar jag att det finns lika många sätt som det finns förlagsredaktörer – men ni förstår hur jag menar.)

Ena sättet är att prioritera språket som det som i sig utgör bokkonstens yttersta byggsten. Det andra sättet är att prioritera berättelsen, med den följden att språket kanske måste filas till i efterhand. Idag halkade jag in på den här bloggen, sorgligen ouppdaterad under de senaste 2,5 åren, och refererande artiklar som inte längre står att finna på hela den wilda wida webben – men som ändå rymmer samma intressanta frågeställning.

Är det språket eller berättelsen som gör boken?

Viket jag sätter min slant på vet ni redan – jag är en sucker för goda historier. Sparsmakade, stramt hållna samt fullständigt obegripliga texter röner säkert kulturkritikernas hulda gunst, men de är definitivt inte min grej. Jag vill ha berättelser – mustiga, målade i starka färger och med schvungfulla penseldrag.

Det sårar mig som läsare om förlagen inte ser – eller söker – det som jag söker. I min mening blir modern bokutgivning bara tristare och grådassigare för varje år. Varje års debutanter verkar stöpta i form, där de blickar svårmodigt på sin läsare från omslagets svartvita porträttfoto. Den mustiga berättarlitteraturen för en tynande tillvaro – alltmedan deckarfloden gräver sig allt djupare ner i medianfåran, tillredda enligt recept snarare än någon originell vision.

Det är trist. För att inte säga läsarmässig misär.
(Och förlåt, men dussindeckare är det värsta jag vet.)

Att Stephen King är min favoritförfattare torde inte ha gått någon förbi vid det här laget. Karln spottar ur sig vansinniga mängder böcker, och hans kassamaskin säger ka-tching dagarna i ända, ett evigt rasslande som en aldrig sinande Las Vegas-jackpot. Men hans språk är egentligen rätt mediokert. Jag har i alla år muttrat över översättningarna, men när jag nu äntligen tog mig i kragen och började läsa delar av Det mörka tornet-serien på engelska, insåg jag raskt att det inte alls är något fel på översättningarna (åtminstone inte så länge man håller sig till dem som är gjorda av John-Henri Holmberg) – originalspråket rymmer inga djup som förlorats i översättningen. Nära nog tvärtom, faktiskt.

Men King säljer – på ren och skär berättarlusta. Hans böcker består av berättelser i otaliga nivåer, berättelser som flätas i varandra, får sina upplösningar och bildar grogrund för nya, och åter nya berättelser. Bokens berättelse drivs framåt av myriader av små korta berättelser – det är det som är Kings styrka. Inte att han skriver ”skräck” – jag blir alltid lika förbryllad när folk säger sådant som ”Jag läser inte Stephen King för jag är inte så road av skräckböcker”. Vadå skräck? Övernaturliga varelser och blod och våldsamheter är det minst fängslande i Kings böcker, om någon frågar mig – det är som färgen på tapeten i det rum där handlingen utspelas… men inte mer än så. Inte för mig. En del av rekvisitan – Kings lilla signum. Men det är inte det böckerna handlar om. Böckerna handlar om människor.

***

På torsdag styr Saaben söderut igen. Jag håller på att ladda ner (lagligen från iTunes, så det så!) Electric Banana Band att förgylla milen med, och reflekterar över barnkultur ur en annan vinkel – fast med samma slutsats som Astrid gjort i Det gränslösaste äventyret. Alltför mycket av kultur för barn görs tillrättalagt puttinuttigt och überfånigt. Man skiljer på barnkultur och godkultur – men vart tar den goda barnkulturen vägen?

Jag gillar Electric Banana Band. Det är är ”seriös” musik för barn – bra grejer, välproducerad musik, med lekfulla texterna som ändå undgår att bli tramsiga. Musiken skulle lika gärna kunna vara riktad till en vuxen publik.

Jag muttrar än idag över att inte de elektriska bananerna vann mello 2006. Det hade varit skojigt – och roligt att heja på i ESC-finalen. Men svenskar vågar aldrig skicka ett bidrag med humor till Stora Schlagertävlingen – hellre prettoschlager enligt gammalt hederligt recept. Same old, same old… (Det var Carola som vann det året, men jag tänker inte länka till dylika hemskheter, den som prompt måste höra eländet får googla själv.)

6 kommentarer

  1. Jag läser aldrig bokrecensioner, men jag läser gärna böcker/tidningar/Kalle Ankas pocket/reklamutskick/etc. Det enda som egentligen stör mig vad det gäller böcker/litteratur och läsning är när någon säger ”det här är dålig litteratur” (alltså inte – ”jag gillar inte den här boken” – för det är så klart), utan dem som säger att den här litteraturen är inte ”fin” litteratur. Min personliga översättning är att alla lästa böcker (och i princip också tidningar) är en investering, ett berikande oavsett vad det är för bok. Jag vill också ha en bra historia, men vissa böcker har jag läst för det vackra språkets skull (inte kanske så att det var därför jag började läsa dem, men åtminstone delvis därför jag fortsatte) – och en kombination är ju alltid trevligt 🙂

    • Inte jag heller, men jag fångar väl upp när någon bok blir superhypad och ”alla” måste läsa den… Antar att de böckerna inte alltid är kritikernas gunstlingar heller – men i princip är det samma sak, förutom att kritiker antagligen har en annan bedömnings-”kod”.

      Jag börjar mer och mer tänka som du – att alla böcker är en investering och berikar på ett eller annat sätt, och att man gör galet om man lägger ifrån sig en bok för att den inte underhåller en 100% av tiden man läser den… Det kan finnas ett värde i att läsa även det som tar emot till en början, just för att det är något man annars inte skulle ha läst.

      Därmed inte sagt att jag tänker läsa Stieg Larsson och annat jag inte gillar av ren envishet – men jag kan åtminstone ge det en chans…!

  2. Äh, nu när jag läser igen ser det lite ut som att jag tycker du ger uttryck för att viss litteratur skulle vara bättre, men det är inte så jag menar.

  3. Ska försöka se till att läsa Kepler eller Stig Larsson under sommaren så jag får en nutida referens av vad jag tror är schablonartat språk, som man inte kan skylla på översättningen. Har inte gjort det.
    Frågan är väldigt intressant – språket eller berättelsen – och bloggen du hittat är verkligen en sådan som väcker ytterligare funderingar genom att belysa språkfrågor. Det ska bli roligt att följa din blogg under skrivkurserna, som vi fått göra under Photoshopkurserna – om du delar med dig bara så mycket, så är det tillräckligt för att öka min inspiration!
    Kram!
    /L

    • Jag kan inte säga vad det är som gör att jag bedömer Kings språk torftigt… Men schablonartat är ett bra ord, som jag inte tänkt på. Ska fundera på det nästa gång jag läser någon av hans böcker – på nästa semester, hade jag tänkt…! 🙂 Då blir det King och Ishiguro – tjusig blandning, eller hur? Och om jag hinner R.L. Stevenson, Skattkammarön är en av de första kursböckerna, så jag tänkte klämma den också så snart som möjligt… 😀

      Alltid kul att kunna inspirera, säger jag – och varav hjärtat är full brukar ju spilla över i bloggen, så jag misstänker nog att det här blir mer och mer av en Ord-blogg under hösten och nästa vår…

      Och sen – sen vi får se, som indianen sa. 😉

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.