Ikväll har jag för en gångs skull haft TVn på, fast maken är i Köbenhavn i dagarna tre. Tyskdubbat underhållningsvåld? Nej, nej, bättre upp: Carl Sagans Cosmos.
Jag minns inte att jag har sett den när det begav sig, kanske var jag för liten, kanske såg jag men har glömt. Jag kan dock livligt föreställa mig att pappa tittade på de här programmen – och jo, jag kan nog se mig själv sitta där brevid honom i soffan och titta, fast jag egentligen kanske inte riktigt förstod vad det handlade om.
När jag ser programmen nu, 30 år senare, är min första tanke faktiskt, helt ärligt, att det var bättre förr. Eller åtminstone att ”varför gör de inte TV på det här sättet längre?”. Jag tänker på artikeln jag skrev om häromkvällen, där det också fanns ett litet stycke om förnedrings-TV. Sådana TV-program som gör människor mindre – både de som förnedras, och de som tittar på. Cosmos är banne mig TV som gör människan större, både som ”fenomen” och som tittare – och det trots att mänskligheten sätts i relation till hela världsalltet, och följdaktligen blir mindre än mikroskopiskt liten i jämförelse. Varför anses inte sådana program ”bra TV” längre? Vad har hänt med oss människor, som gjort att vi inte klarar av att underhållas av något som faktiskt skulle kunna ge oss ett vettigt perspektiv på tillvaron?
Många gånger tror jag att nutidens människor lever med skeva perspektiv, och det är lite som att ha ett felskuret papper och försöka skära det rakt igen – man måste veta vilken kant som är rak och utgå från den. Men våra perspektiv har förskevats i så många led att vi inte vet vad som är rakt längre. Och inte blir perspektiven rätare av att vi fyller sinnena med förnedringstävlingar och underhållningsvåld, precis.
Jag kom att tänka på ett annat program som gick när jag var barn, och det vet jag att jag följde slaviskt: Life on Earth och Living Planet, med David Attenborough, som småhest och lätt flåsande tar sig fram genom oländig terräng för att visa livets ofattbara storslagenhet och snillrikhet för sina tittare.
Kom igen nu – var du överhuvudtaget med på 80-talet, så måste du ha sett det, eller hur?! Och det var bra. Jag minns saker ur de där programmen än idag när jag går omkring i djurparker med barnen. Småsaker, detaljer och kuriosa å ena sidan. Hänförelsen å den andra. Vad ska ungarna från idag bära med sig av sin barndoms TV-program in i vuxenheten? Svampbob Fyrkant? Elaka Idol-juryn? Den som lär dem att sådana som inte kan, de som inte är bäst – de får man säga vad man vill till, för de räknas inte…? Gud förbjude – men å andra sidan finns inte så våldsamt mycket för dem att välja på.
Men jag funderar en del på det där – vad det säger om oss, egentligen, det där med att vi valt bort underhållning som har potential att göra oss större – till förmån för sådant som ofelbart gör oss mindre. Vad tror du?
