Reflektioner efter ett år som INFP

Det blev inte mycket med mina narcissistiska övningar – som vanligt när jag planerar saker. Begriper inte varför folk är så besatta av planering överallt – det blir ju aldrig som man planerar ändå, så varför inte ta dagen som den kommer…?

Planen var att börja med min Myers-Briggs-profil och se var jag hamnar någonstans. Jag minns inte exakt när vi gick genom den, jag och karriärcoachen, men jag tror att det var lite drygt ett år sen. När jag satt där och hon förklarade kategoriseringen, vilka parametrarna var och vad de olika bokstäverna stod för, kände jag bara hur paniken växte för varje ord hon sa. Hon byggde upp en mallstruktur som jag visste att hon sedan skulle kategorisera in mig i, och jag kände bara hur själen skrek ”Nej, nej, nej, inte en uppsättning förväntningar TILL som jag inte kan leva upp till!”

Jag tror att det var där och då som det gick upp för mig vilken ENORM issue det där är för mig, att rätta sig efter andras förväntningar om vem jag ska vara. En livslång illusion av att andra bättre kan avgöra vad jag vill, vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det är svårt att lära om vid 35, men jag jobbar på det.

Sen sa karriärcochen INFP och gick in specifikt på vad det betyder. Jag sa inte mycket alls, jag kände bara de där stela betongstrukturerna jag föreställt mig MBTI-kategoriseringen som, mjukna och lägga sig som silkestrikå omkring mig, varmt och rätt.

(Senare relaterade hon även en lista med nyckelord om mig, som jag samlat in från personer omkring mig – på jobbet, i bekantskapskretsen, bland folk som känner mig väl och folk som känner mig mindre väl. Till och med några som mest känner mig via bloggen, har jag för mig – och även deras ord stämde in i profilen. Med ett enda undantag, men i det fallet var även undantaget ett slags bekräftelse för mig.)

Jag ska dra det lite snabbt, för att repetera för mig själv och för att det är intressant. Första bokstavsparet står för:

Introversion <-> Extroversion

Det här tror jag att jag nämnt förut, men idag har ”introvert” i princip blivit ett skällsord. Det är helt klart negativt, associerat till bristande social förmåga och ”kufism”, om det nu finns ett ord som heter så. Idealet i 2000-talet är definitivt extroversion, så enkelt är det. Men grejen är att det handlar inte om att vara social eller inte. Min sociala förmåga står snarare i paritet med min dagsform på självkänslofronten, alltså lite högre i våras än just nu. (Å andra sidan behöver jag inte göra nån stor sak av det, nu när jag märkt att det är så jag fungerar. Att höja självkänslan är ett långtidsprojekt, där finns ingen quick-fix att ta till över en natt.)

Nej, den här paramtern handlar om var man HÄMTAR energi, antingen i sig själv (introversion) eller i samvaron med andra (extroversion). Bara det. Inför sociala aktiviteter måste jag komma fulladdad från början, och när jag går hem därifrån behöver batteriet laddas igen – genom egentid, stillhet och reflektion. Därmed inte sagt att sociala aktiviteter är av ondo, och bara tar energi – det ger ju givetvis igen på andra plan. Men om orken inte finns där från början, då är det sällsynt att man återfinner den i stora sociala sammanhang – som en extrovert person gör.

Sen behöver man ju också utmana sig själv lite. Det finns säkert introverta personer som fastnar i att gå för sig själv, men då går de miste om annat gott som kommer ur den sociala samvaron och gemenskapen. Och även en extrovert person mår bra av att söka ensamheten ibland, ägna tid åt sina egna tankar och reflektera åt sitt inre. Alla parametrarna uttrycker ”preferenser”, vad som faller sig mest naturligt för en – men självklart är inte motsatsen omöjlig för en, tvärtom. Man får inte bli för bekväm…!

Andra bokstavsparet står för:

iNtuition – Sinnen (sensing)

Det här handlar om hur man tar in information. Mitt N säger att jag gärna lyssnar på intuitionen, tänker med hjärtat och följer instinkt och… tja, intuition. Motsatsen är att i första hand gå på information från sinnena – det man kan se, höra, ta på osv. N:et handlar också om vision och framtid, förmåga att tänka möjligheter utöver det påtagliga här-och-nu. Å andra sidan kanske man snarare tänker i stora abstrakta drag, och missar en del i detaljer och finstilt, som är självklart och viktigt för de som söker empirisk information. Det händer i min värld, måste erkännas…!

Tredje bokstavsparet står för:

Beslutsprocess: Känslomässig (Feeling) <-> Tankemässig (Thinking)

Om andra bokstavsparet handlar om hur man tar in information, hur man ser sin värld – så handlar det tredje om hur man använder den informationen för att fatta rationella beslut. Det är alltså inte så att F står för irrationella beslut, utan det är fortfarande rationella beslut i förhållande till tillgänglig information om situationen. Den tänkande processen är mer sakorienterad och objektiv, medan den känslomässiga mer tar sin utgångspunkt i situationen och processen – och även väga in ett bredare spektrum av faktorer och konsekvenser.

Judgement <-> Perception

Det sista bokstavsparet är lite knepigare – såpass abstrakta att jag inte bryr mig om att försöka hitta svenska översättningar. Jag har sett flera, men inga som blir begripliga och då kan det lika gärna stå kvar på engelska. Det relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.

Det jag skrev ovan om att det inte är några heldragna linjer mellan ändarna på parametrarna – det gäller alltså alla fyra. Jag har ett P i sista paret, men visst KAN jag göra upp planer, visst KAN jag passa tider – men det faller sig inte naturligt för mig. För mig vore det naturliga att stiga upp när jag vaknar, äta när jag är hungrig och följa dagens rytm som den faller sig. En J-person skulle ha svårare att inrätta sig i en ostrukturerad vardag, vilja inrätta egna rutiner och kanske ha svårt att få saker gjorda. Men J-personer åker ju också på semester och vilar upp sig genom att ta dagen som den kommer. Fast jag föreställer mig att de kan känna en viss rastlöshet…!

Källor: Wikipedia, margaretalycken.se och material från karriärcoachen.

***

När Cecilia, som min karriärcoach heter, berättade om INFP-profilen pratade hon om mig. Om en Jenny som bott inom mig i hela mitt liv, men som jag liksom prioriterat bort till förmån för att uppfylla vad andra tyckt att jag borde vara och göra. En Jenny som jag alltid trott var lite av en parentes – en knasig typ som borde jobba bort sin knasighet, bjuda till lite mer, skärpa sig och tänka efter lite mer. Det vill säga invertera hela profilen – för så tycker jag att idealet har varit. Man ska tänka klokt, vara duktig, hålla ordning, vara rationell, vara utåtriktad… Hela tiden lyste de där idealen framför mig – och jag försökte och försökte och försökte vara allt det där DUKTIGA… Men visst kan man utmana sig själv inom profilen – men man kan inte vända ut och in på sig själv.

Och när jag sen fick den här bilden av mig själv, så föll alltihop på plats. Vad fan är det för fel på att vara såhär? Varför skulle inte detta vara bra nog? Jag känner igen mig iprincip i vartenda dugg som står på den där sidan. Utom möjligen det där med att sluta anpassa sig – för det var ju där det gick fel. Men det där började ju redan när jag var liten, så det var kanske inte så himla konstig att jag inte hade kraft att stå upp för mina ideal fullt ut då.Det har varit ett sabla slit att vända det där – och jag är inte helt hemma än, men jag har kommit över den första tröskeln.

Jag tror att mitt bloggande har med det där att göra – att våga stå upp för den jag är. I många år har jag varit ”öppen i hemlighet”, bloggat anonymt och bytt blogg så fort något kommit för nära, varit livrädd att avslöjas. Sen fick jag en törn just av att ”avslöjas” – men det kanske var bra ändå. Jag överlevde ju och reste mig igen. Nu… nu börjar min blogg bli mer och mer offentlig, jag får skit av okända människor som angriper det jag håller som min främsta stolthet – och jag rycker mer eller mindre på axlarna. Deras blinda inskränkthet, inte min.

Så på ett sätt är bloggen en slags övningsbana – på ett annat sätt en slags ”virtuell förlängning” av mig själv. För jag hämtar kraft här. Jag tänker så bra när jag skriver, det står i min presentation, och det är det jag gör här. Tänker – och skriver. Det är ett verktyg för den reflektion jag behöver för att hämta kraft – min introversion. Att jag kan – och vågar – dela den med andra tycker jag är roligt, jag gör det gärna. Jag har människor omkring mig som ser personlig öppenhet som blottor för sårbarhet, en meningslös idioti som vittnar om svag karaktär och ostrategiskt beteende. Skulle jag gissa på en profil för dessa personer skulle jag säga ISTJ eller möjligen ESTJ… Min raka motsats! Och i alla år har jag lyssnat på andra och trott att det andra säger är det rätta – även när dessa personer har ett rakt motsatt sätt att fungera och resonera.

Sent ska syndaren vakna. Det är svårt att tänka om som 35-åring. Det tar tid att lära en gammal hund att sitta, nöta bort 35 års invanda tankemönster. Men det går. Det gäller att hitta in på rätt spår – och hålla sig kvar vid det. Och den som kallar mig svag för att jag berättar om och delar med mig av detta borde få storstryk.