Arkivinlägg: Självkänsla och identitet

Kom på en intressant grej idag. Självkänsla har blivit lite i ropet, efter Mia Törnbloms böcker inte minst. Och det stämmer nog – dålig självkänsla är väldigt utbrett, och grunden till mycket ont i världen. Jag tänker ofta på den lilla sanningssnutt jag bär med mig från boken ”Samtal med Gud” – att alla känslor människan har och kan ha härstammar från endast två ”grund-känslor”: Kärlek och rädsla. Rädsla är ju en slags brist på trygghet, och att inte ens vara trygg i sig själv utgör en fundamental rädsla som kommer att prägla ALLT man ser, gör, säger, uppfattar, relaterar till.

Hursomhelst – det jag kom att tänka på idag var: Hur mycket av dålig självkänsla handlar egentligen om att vi inte VET vilka vi egentligen är? Det är lite töntvarning på att säga att man söker sig själv – det är garanterat ett bra sätt att höja ögonbryn på medmänniskorna i fikarummet i alla fall. För mig har det definitivt varit så. Jag har haft en mental bild (inlärd, propagerad hemifrån, från skolan, uppsnappad från personer jag upplevt som ”duktiga” osv) av vad jag vill vara och strävat dit – utan att förstå att referenspunkten måste letas upp på INSIDAN, inte i omvärlden!

Jag minns inte om det är den amerikanske flottan eller armen eller vilken militärisk instans i USA det kan vara – som har mottot: ”Be all you can be”. Hur klockrent är inte det? Det är ju precis och bara precis det det handlar om – att vara allt man kan vara, dvs att vara så mycket sig själv som man bara förmår, sig själv på allra bästa sätt.

Så – hur mycket dålig självkänsla handlar om att vi försöker vara någon vi inte är, helt enkelt för att vi inte VET vilka vi själva är, vad som finns på insidan. Referenspunkten sätts alltför ofta utanför oss själva, och vi tror att det är SÅDÄR vi måste vara, inte SÅHÄR.

Visst är jag fortfarande osäker i många sammanhang, men insikter om vem jag är på insidan gör det på något sätt enkelt att vara stolt över det jag är. Kanske också för att jag är stolt att ha gått igenom den skärseld jag passerat för att förflytta min referenspunkt från någonstans ”därute” och in i mig själv och min personlighets inre kärna – det var ett jäkla jobb, men jag gjorde det! Jag säger inte att jag är 100% klar, men det känns lite som om grovgörat är gjort, nu återstår ett livslångt finslipningsprojekt – lära sig mer kan man göra hur länge som helst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.