Arkivinlägg: 3 december 2007

Jag tänkte på en grej igårkväll, har gått och grunnat på ett gäng olika saker ett bra tag, och igår fick jag nån sorts aha-upplevelse av att jag lyckades knyta ihop säcken på nåt vis. Få se om det känns lika substantiellt idag, och om jag i så fall lyckas förmedla det:

Jag är introvert. Det betyder inte att jag är inbunden och asocial, det innebär att jag hämtar energi i mig själv, inte i kontakt med andra. Min energi har jag med mig till mötet med andra, och är jag toksocial en längre (eller kortare, det beror på utgångsläget) period utan att hämta kraft (i mig själv dårå), så blir jag helt utmattad. Det hände mig på pysselträffen för några veckor sen, jag vet att Fnattan såg att jag kraschade, men tror att jag lyckades gömma mig för alla andra. Jag hade varit på fotomässan dagen innan, haft en allmänt hysterisk vecka och absolut inte haft någon tid att bara ladda om batterierna, bara vara i mig själv. Och det blev för mycket.

Det var nästan en fysisk upplevelse, världen snurrade, alla ljud blev öronbedövande, jag kunde inte ta in mer – ändå kunde jag inte stänga av heller. Läskigt. Hade jag haft en egen bil den kvällen hade jag åkt hem (troligen en trafikfara för mig själv och andra, så det kanske var lika bra att jag inte hade nån bil), men nu skulle jag ju få skjuts hem och detta var långt före dags-att-tänka-på-refrängen-dags. Jag skärmade av så gott det gick, gömde mig på toa och grät en skvätt, gick utanför dörren och svor över att träffen var i ett grannskap där jag inte tordes ta en promenad på egen hand – och lyckades på nåt sätt överleva kvällen.

Veckorna sedan träffen har jag utsatt mig för betydligt mindre sociala aktiviteter, försökt sno åt mig tid för mig själv i den mån jag kunnat och jag börjar väl så sakteliga återfå energibalansen igen – men jag har fortfarande en bit kvar till fulltankade batterier. Det var – med andra ord – en REJÄL urladdning den gången. (Och utan att nåt egentligen hände. Några av er som läser här var ju där den kvällen, så jag vill vara tydlig – INGENTING hände, det var bara det att batterierna tog slut, det fanns inte så mycket som ångor kvar i bensintanken – motorn tvärdog.)

I förra veckan skrev jag till en person att ”alla relationer kräver mer än de ger i början, det tar tid innan relationen når den punkt där den börjar ge mer än den tar”, och fick svaret att det höll han inte med om. Fansnackranom, det är väl fullständigt självklart, muttrade jag för mig själv och fattade ingenting.

I fredags – eller lördags eller nåt – hade jag ett lååååångt samtal med en vän och ägnade säkert en timme åt att försöka förklara en sak som jag tyckte var så himla självklart, men kände hela tiden att vi pratade förbi varann och inte riktigt förstod varann fullt ut. Det handlade om just hur jag smyger in i mitt skal när jag behöver läka, när det blivit för mycket – och förstås pratade vi om det som hände den där lördagen på träffen. Men hur jag förklarade, insåg jag att min vän inte riktigt kunde relatera till det jag sa. Men varför?

Ja, då började jag reflektera över detta med det kraftigt missförstådda begreppet introversion. För mig som har en introvert preferens är det fullständigt självklart att man söker energi i sig själv – att man skärmar av andra människor (även goda vänner), väljer bort allt utom sitt eget läkande inre rum – istället stiger man in i sig själv och bara är, så länge det nu behövs. Jag började leka med tanken att det kanske finns en sorts underliga människor (extroverta) som faktiskt kan söka sig till andra människor när de är som svagast och mest slitna och faktiskt finna energi den vägen! ;o) För mig verkar det underligt, jag funkar ju inte så! Men lika lite som jag förstår hur man kan finna NY energi hos någon annan, kanske det är lika svårt för en extrovert person att förstå hur jag kan finna energi I mig själv, jag sa ju själv att jag var alldeles tom och slut och ingenting mer fanns kvar…?! Då måste man väl söka energin UTANFÖR sig själv?? Men för mig funkar det så, det är lika självklart som att andas.

Min coach säger att en introvert aldrig visar sin bästa sida utåt, utan sparar den för sig själv. Jag kan inte riktigt värdera mina sidor i bästa och sämsta, men absolut – det finns ett viktigt rum i mig dit ingen någonsin får komma, hur öppen jag än kan verka med vad jag känner och tycker och tänker. Det är MITT rum, och det är där allt annat upphör vara. Det är där energin finns att hämta – även när jag är som mest utmattad och inte har något mer att ge.

Så – egentligen får jag nog vederlägga min egen teori om att en relation först efter en lång tid börjar ge mer energi än den kräver. För mig gör den kanske aldrig det. Den ger mycket annat i utbyte, men just energin kommer inifrån. I en längre relation lär sig båda parter att respektera den introvertes behov av att få gå undan, vara ifred en stund, göra ingenting – samla energi. Och den extrovertes behov av att söka kontakt, prata av sig, skapa gemenskap eller vad det nu är (har ju en rätt teoretisk bild av det där…!). En relation mellan introvert och extrovert, vare sig det är en vänskap eller ett partnerförhållande, ställer stora krav på ömsesidig respekt – det är svårt! – och det är lätt att den introverte känner sig överkörd medan den extroverte känner sig åsidosatt. Just därför att preferensen kan vara så stark att man inte alls kan relatera till något annat sätt att fungera – MITT sätt måste vara det ända, det är ju så självklart!

Äh – det känns som om jag flummar, men för mig var det här en viktig insikt – helt klart en aha-upplevelse! Plötsligt fick åtminstone en av Myers-Briggs-parametrarna liv och betydelse i verkliga livet! (One down, three to go…!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.